Kommunal värnskatt - en dödfödd tanke

Alla prognoser pekar mot att kommunerna under åren framöver kommer att stå inför ett stort nyrekryteringsbehov av personal. Det började redan märkas före den ekonomska krisen.

Den demografiska utvecklingen gör att det troligen kommer att bli brist på arbetskraft inom några år, menar prognosmakarna.Det kommer i så fall också att innebära ökad konkurrens om arbetskraften mellan den offentliga och privata sektorn.

Därför är det något av en paradox om kommunerna nu under trycket av lågkonjunktur och finanskris tvingas skära ner på personal.

Priset för att först dra ner på personal och därefter relativt snart behöva nyanställa på nytt,och dessutom ännu fler, kan bli högt.

Sjukvårdsbiträden och lärare som förlorar sina jobb söker sig ofta till andra arbeten i den privata sektorn och återkommer inte när kommunen behöver dem igen. Och det gäller naturligtvis särskilt de yngre.

Det är därför ett slöseri med kompetens och erfarenhet att först avskeda utbildad kunnig personal och sedan efter kanske bara ett par år, på nytt behöva rekrytera och nyutbilda.

Jag har därför på senare tid umgåtts med den i politiska sammanhang närmast hädiska tanken att under ett par år tills ekonomin åter vänder, införa en kommunal värnskatt.

Vore verkligen en temporär skattehöjning på några hundralappar per år för de som har jobb, i syfte att värna vården och skolan, så farligt ?

För vad innebär egentligen på sikt alterantivet i kostnader och resursåtgång ?

OK, jag vet att det politiskt sett är en närmast dödfödd tanke,men ändå ....

Torftig målsättning

I det förslag till gemensam översiktsplan för Linköping/Norrköping som nu är ute på remiss är målet att regionen till år 2030 skall uppnå 500 000 invånare.

Som jag ser det, består kommunerna av de människor som bor där och att det måsta vara utgångspunkten för alla kommunal planering.

Man kan fråga sig hur mycket lyckligare vi blir av att vara 80 000 fler om 10 år.
Om kommuninvånarnas trivsel och välfärd beror på hur många vi är förstår jag inte varför vi inte lika gärna kan sätta målet ännu högre. Och är det verkligen så att de som bor i Stockholmsregionen är så mycket lyckligare än vi i vår region.

Att överhuvudtaget sätta ett kvantitativt mål för människors levandsbetingelser tycker jag är torftigt.

Kommunernas huvuduppgift är att förse sina medborgare med en bra livsmiljö och en god kommunal service.

För att kunna göra det är det viktigare med att det finns en god balans mellan arbetstillfällen, skatteinkomster och servicenivå.

Det finns ingen garanti för att det uppnås genom en hög befokningstillväxt.Tvärtom finns det risk för att en för snabb tillväxt kräver så mycket av kommunens samlade resurser att det går ut över den kommunala servicen.

Arbetet med översiktsplanen borde därför istället rimligen inriktas mot kvalitativa mål. D v s att skapa goda livsvillkor för medborgarna.

Lyckas vi med kommer befolkningstillväxten av sig själv.

Det fula ordet

Med över 300 miljoner i minskade skatteintäkter nästa år står kommunen inför en giganstisk uppgift.

Att hoppas på att regeringen skall kompensera bortfallet är inte realistiskt. Inte heller dom har dessa pengar såvida man inte vill betala med inflation och räntehöjningar. Och pengar som äts upp på det sättet har kommunerna ingen nytta av.

För oss och andra kommuner är därför det enda realistiska alternativet att minska sina kostnader. Och i kommunala sammanhang betyder nästan alltid mindre personal.

Minska personal betyder i sin tur ,för det mesta, kvalitetsförsämringar inom de personalintensiva kärnverksamheterna , skola och omsorg.

Även om Linköpings kommun har en jämförelsevis god ekonomi och i det korta perspektivet skulle kunna ta en del av sina tillgångar är det en vansklig strategi. För ingen av oss vet om och när det vänder uppåt igen.

Samtidigt har regeringen slagit fast att man inte kommer att acceptera en urholkning av de offentliga finanserna.

Det problem kommunen nu står inför, står i stark kontrast till den goda ekonomiska tillväxt vi haft de senaste åren.

Redan för flera år sedan varnade vi i kommunens Ekonomiuskott för att det kunde bli den här utvecklingen. Naturligtvis inte för att vi kunde förutse finanskrisen, utan för att vi förutsåg den förändrade ålderssammansättning av befolkningen vi har att vänta under kommande år med framförallt många fler äldre men även fler barn.

Vid flera tillfällen varnade jag också i olika sammanhang för att låta de ökade skatteintäkterna lura oss att ta hela detta ekonomiska utrymme i anspråk.

Tyvärr var det ingen som ville lyssna på det örat.Det hade nu inte varit fel att ha det utrymmet kvar.

Som lagen nu ser ut är det dock inte, hur konstigt det än kan låta, möjligt för en kommun att "samla i lador" för kommande behov. Det har med övergripande samhällsekonomiska aspekter att göra.

En möjlighet hade därför varit att under de goda åren,sänka kommunalskatten för att nu när behoven ökat och skatteinkomsterna minskat ,höja den igen.

En flexibel kommunalskatt är en helt möjlig och samhällekonomiskt klok metod att överbrygga upp- och nedgångar i kommunens ekonomi. Men inga politiska majoriteter har av rent dogmatiska skäl vågat pröva detta.

För de politiska partierna,beronde på vilket man nu menar, är ord som skattehöjningar eller skattesänkningar så fula att de knappast ens används för internt bruk.

Även om ordet flexibilitet ofta gillas ,gäller det inte i det här fallet

Det ger mycket sällan några poäng att kunna säga "vad var det ja sa" .Men nog tycker jag att det är lite synd att partierna ibland låter sig fångas av sina egna dogmer.

Centern på väg åt höger

Det är väl så man kan sammanfatta presskommentarerna från Centerns nu avslutade stämma i Örebro.

Och så kan man naturligtvis uttrycka det om man vill envisas med att beskriva politiken i en skala mellan två politiska ideologier som ingen längre förespråkar.

För egen del medger jag gärna att denna "högervridning" inte är något jag känner mig särskilt bekväm med.Med risk för att bli beskylld för att vara en bitter föredätting, tro jag inte att denna positionsförändring på sikt gynnar varken landet eller partiet. Dessutom tror jag att det inför det kommande valet är strategiskt feltänkt av partiledningen. Efter en lågkonjunktur och en ekonomisk kris svänger alltid den politiska pendeln tillbaka något.

Å andra sidan.

Att beskriva svensk politik av i dag i en skala som härrör från en tid då de två numera döda världsideologierna ,den råa oreglerade marknadsekonomin stod som motpol till en statsstyrd kommunism ,låter sig inte enkelt göras.

Dagens verklighet går inte att beskriva i termer som har sina referenser i en värld som de flesta männiksor idag bara läst om i historieböckerna.

Ett utmärkt exempel på hur trubbigt detta instrument är och hur värlsbilden förändrats är besluten om de mångmiljardbelopp som olika stater den senaste tiden pumpat in i bankerna.

Med min generations nomenklatur är detta en gigantisk statsreglering långt ut på vänsterskalan.Men denna globala förflyttning åt vänster har inte blivit föremål för så värst många tidningsrubriker.

Vad jag menar är att Centerns krav idag på en översyn av arbetsrätten, sett i perspektivet av hur det nu ser ut på arbetsmarknaden och för näringslivet, inte är något som lite förenklat kan placeras in på en politisk skala som är relaterad till det samhälle vi hade under första halvan av 1900-talet.

Därför kan man, om man vill ,hellre se förslaget mer som en pragmatisk åtgärd för att få hjulen att snurra lättare och därmed skapa förutsättningar för att bevara välfärden.

Nya tider - nya gnällspikar

År efter år har Centerns genom sina kommunalråd i Linköping,tidigare Gösta Gustavsson och nu Muharrem Demirok, envetet jobbat för att utveckla och förbättra kommunen.

Och visst har man väl lyckats bra.På några få år har kommunen vuxit med tiotusentals invånare och en ständig ström av nya bostadsområden med moderna bostäder har vuxit fram i hela kommunen.

På miljöområdet har hänt massor, allt ifrån biogasbussar som går på egenproducerat drivmedel till skapandet av det nya naturområdet i Rosenkälla,för att nu nämna ett par exempel.

Kort sagt.Under de år Centern i olika politiksa kontellationer haft ansvar för bl a miljö och bostadsplanering har i stort sett hela det moderna Linköping utvecklats.

Dock med en skillnad i tiden.

Innan majoritetskiftet 2006 var det Paul Lindvall (M) som ständigt gnölade på att det togs fram för få planer,byggdes för lite och var för lång tomtkö.Nu är det Mats Johansson (S).