Fel slutsats,Maud

Självmordsattentatet i Stockholm visar att beslutet om FRA-lagen var rätt,säger Maud Olofsson i ett uttalande i Aftonbladet.

Tvärtom Maud. Det visar att FRA-lagen ,den här gången i vart fall, inte var till någon nytta.

Sossarnas problem är också Centerns

Den kris Socialdemokratrerna nu genomgår har ytterst sin grund i att man, precis som Centerpartiet, från början är ett folkrörelseparti.

Utmärkande för ett folkrörelseparti är att politiken utvecklas underifrån i det personliga mötet mellan individer och grupper med gemensamma värderingar.

Som genom en uppochnedvänd tratt förs sedan tankar och idéer upp genom organisationen till partistämmor/kongresser och partiledningar och formas på vägen till praktisk politik.

Partistyrelsers och partiledningars huvuduppgift skall vara att driva den politik som på detta sätt vuxit fram.

Även om det beskriver något av en idealbild och att det kanske inte alltid fungerat så har man ändå stävat i den riktningen och fram till realtivt modern tid något så när lyckats upprätthålla denna "folkrörelseprincip".I (s) slogs väl sista spiken i kistan för detta av Göran Persson.

En levande folkrörelse förutsätter en aktiv medlemskår.Det är den som ger den dynamik som finns i de ständigt pågående personliga kontakterna både horisontellt och vertikalt i rörelsen.

Inom Centerrörelsen försämrades dessa kontakter avsevärt i och med den senaste organisationsförändringen och genom att man inte längre har riksstämmor på samma sätt som tidigare. Sedan man gick in i alliansregeringen har de få mötesplatser som fortfarande funnits inom organsiationen ,så gott som helt upphört att fungera.

Bland de centerpartister jag träffat är det t ex få fler än jag som känt till vem Anna-Karin Hatt var innan hon utsågs till minister.Hur duktig hon än må vara är det en tydlig illustration av hur avståndet inom organisationen ökat trots att medlemskåren krymt.

I dag har sociala media fått ersätta det personliga mötet.Folkrörelsen heter inte längre Centern utan Facebook.

Resultatet har blivit att framför allt många något äldre medlemmar och kärnväljare inte längre har någon kontakt med varandra och att de yngre träffas på nätet.En kanske oundvklig utveckling.Men som har sitt pris.

Det innebär också att politiken inte längre växer fram och förankras underifrån utan skapas av partiledning och patibyråkrater.

I stället för att vara rörelsens röst och redskap att föra fram den politik som vuxit fram från rötterna måste man därför , i den den lilla kontakt man fortfarande har med medlemskåren, ägna tid och kraft åt att övertyga denna om att den politik man för är den rätta. Och hittils under de senaste åren har det oftast bara inneburit lite mer eller mindre av samma uppfattningar som de övriga partierna i alliansen står för .

Det mest påtagliga exemplet på hur en fråga aldrig får hanteras i ett "folkrörelseparti" är kärnkraftsfrågan.Även om beslutet att ändra strategi i någon mening var oundvilkigt var det aldrig förankrat hos det som fortfarande finns kvar av rörelsen.

Det gemensamma problemet för både Sossarna och Centern, som nu lett till en kris hos (s) och som så småningom riskerar att även drabba (c), är att politiken inte längre växer fram från djupet utan utformas av en partielit.

Det fungerar inte i ett parti med folkrörelsebakgrund.

Skall Centern undvika att drunkna i det blå moderathavet måste den interna ideologiska debatten återuppväckas och kontaktnätet både vertikalt och horisontellt förstärkas.
Och det är bråttom.

WikiLeaks - en väckarklocka

När Berlinmuren föll i slutet av 80-talet väcktes hos många förhoppningen att de mänskliga fri- och rättigheterna och den individuella friheten skulle få ökat utrymme i världen.

Utvecklingen de senare åren pekar tyvärr i motsatt riktning.

Efter 11 september-attentaten har man på många håll i västvärlden börjat anamma metoder som tidigare bara tillämpades i diktaturer.

FRA-lagen är ett exempel på vårt eget svenska bidrag till denna utveckling. Att en myndighet med stöd av lagen skulle tillåtas spionera på oss vanliga medborgare var knappast något vi kunnat ha tänkt oss för ett 20-tal år sedan då det fortfarande fanns många som tyckte att personnummer var något i högsta grad integritetskränkande.

Den polisinsats i Göteborg för en tid sedan,byggd på ett spaningsarbete som fått Jönssonligan att rodna,då man i gryningen stormade in med tungt beväpnad polis hos två helt oskyldiga familjer, var en direkt följd av att man bedrivit avlyssning med stöd av FRA-lagen.

Inte helt förvånande är det USA som gått i bräschen.

Med bl a behandlingen av fångarna på Guantanamobasen och i Irak och genom att i avsikt att dölja de värsta övergreppen, "köpa" fängelseplatser i ännu mindre nogräknade stater, har de ansvariga visat ett totalt förakt för de stolta deklarationerna i den egna konstitutionen..

Sveriges medverkan vid den Amerikanska säkerhetstjänstens transporter av,på mer eller mindre saklig grund, misstänkta terrorister från mellanöstern ,är en pinsam påminnelse om Sverige i vissa fall inte är särskilt mycket bättre än USA.

Jag har svårt att frigöra mig från tanken att den senaste tidens händelser kring WikiLeaks har ett samband med den här utvecklingen och att WikiLeaks på något sätt representerar ett begynnade folkligt uppror mot att allt mer av de medborgerliga fri- och rättigheterna undergrävs i den förmenta kampen mot terrorism.

Kanske man kan bli den väckarklocka som behövs för att vi skall inse vad som håller på att hända.

Ansvarslöst av Landstinget

När den sk Ädelreformen infördes för ett antal år sedan var det i avsikt att renodla kommunernas och landstingens ansvar inom äldrevården.

I debatten som föregick reformen redovisades åtskilliga exempel på de problem för både vårdtagare och vårdgivare som det otydliga ansvaret förde med sig. Ibland rena rama stolleproven.Som när t ex landstingets personal hade ansvaret för att tvätta det ena benet och kommunen det andra på en person med en infektion ena foten.

Redan när reformen togs var vi många som ifrågasatte om den i praktiken skulle lösa problemen, vilket den uppenbarligen inte heller har gjort.

Det är inte rimligt att vårdbehövande människor skall behöva bli lidande av en otydlig ansvarsfördelning mellan två institutioner med samma rätt att ta ut skatt av medborgarna.

Det är minst sagt anmärkningsvärt att en enskild tjänsteman hos Landstinget har kunnat besluta om detta utan att först försäkra sig om att inte vårdtagarna kommer i kläm.Har det överhuvud taget förekommit någon kommunikation med kommunens Äldrenämnd före beslutet ? Och vad har i så fall nämnden haft för uppfattning ?

Det borde här precis som i socialtjänstlagen, i lagtexten finnas ett tydligt besked om vem som har det yttersta ansvaret om man inte frivilligt kan komma överens om vem som skall betala.

I det här fallet handlar det ju dessutom om en redan etablerad form av vård som man uppenbarligen har ansett inte bara vara till gagn för den enskilda vårdtagaren ,utan även sparat pengar för både landsting och kommun.

Från kommunledning till folkrörelse

Som det just nu ser ut kommer vi efter nyår att ha minst 11 kommunalråd i Linköping.
Den politiska ledningsorganisationen håller m a o på att växa till en hel folkrörelse.

Det är en olycklig utveckling som kommer att leda till både ett svåröverskådligt och otydligt politiskt ledarskap och ökad maktkoncentration.

För medborgarna kommer det att bli närmast omöjligt att hålla reda på vem som har ansvar för vad, med risk för att allt så småningom hamnar i knät på Paul Lindvall som orförande i kommunstyrelsen

För att kunna finansiera 11 kommunalråd utan att det leder till för stora kostnadsökningar kommer det att bli nödvändigt att till kommunalrådsuppdragen även knyta flera andra tunga politiska uppdrag .

Det kommer att innebära att det mesta av makten kommer att koncenteras till kommunalråden på fritidspolitikernas bekostnad.Mot bakgrund av svårigheterna att rekrytera engagerade och kompetenta fritidspolitiker binder man på så sätt ris åt egen rygg.

Det har redan som det varit de senaste åren, inte varit helt bra att kommunalråden också har varit ordförande i en tung nämnd.Det har gjort att man samtidigt som man ,i sin egenskap av kommunalråd ,skall ha ett övergripande perspektiv på fördelningen av kommunens resurser, också företrätt sin nämnds särintressen. Det har bl a gått ut över det samordningsansvar man haft och som är ett av kommunalrådens viktigaste uppgifter.

Utan att peka ut något speciellt finns det flera exempel på det, som både fört med sig ökade kostnader och gått ut över verksamhetens kvalitet.

Till bilden hör också beslutet att införa politiska sekreterare,vilket betyder att ytterligare ett antal personer kommer att knytas till den politiska ledningen.

En ledningsorganisation av det här formatet blir sällan effektiv då en stor del av tillgänlig tid behöver tas i anspråk för intern kommunikation på bekostnad av de externa kontakterna och med de egna partiorganisationerna.

Nu är det väl troligen för sent den här gången. Men inför nästa val vore det nog klokt av partierna att göra en ordentlig utvärdering av kommunalrådsinflationen.

Blockpolitiken - ett hot mot demokratin

Jag har tidigare vid flera tillfällen gett uttryck för min misstro mot blockpolitiken och det hot som den utgör mot en demokrti som bygger på ett flerpartisystem.

Vi får nu den ena bekräftelsen efter den andra på detta när de politiska huvudmotståndarna i valet ,(s) och (m) ,i flera kommuner gått ihop och bildat, eller är på väg att bilda, gemensam majoritet.

Det visar tydligt hur man från de båda största partierna sätter makten före ideologin. Det kommer att leda till ,vilket troligen ingår i strategin, att övriga partier forlorar sitt inflytande och därmed på sikt utageras.

Så småningom kommer vi att vara i samma situation som USA med två dominerande politiska grupperingar med allt vad det innebär av krympande utrymme för mångfald och nyansering.

Hans Majestät Människan

Den senaste tidens turbulens kring den nyutkomna boken om kungen har visat att även Majestätet ,precis som alla vi andra, kan göra bort sig.Vilket jag fö tycker att han har rätt till.

Då tänker jag inte i första han på vad som står i boken, för det varken jag har läst eller bryr mig om,utan på det sätt som han i älgskogen försökte hantera journalistdrevet.

Det är bra.Det visar att även kungen är som vanliga människor med sina fel och brister och ibland lite bristfälliga omdömen.

Förhoppningsvis kan denna insikt bli inledningen till en något mer saklig och mindre känsloladdad diskussion om kungahusets roll i vårt i övrigt så moderna svenska samhälle och om rimligheten i att upprätthålla denna kvarleva från medeltiden, ursprungligen byggd på krig och övergrepp.

HURRA !

Folktandvården planerar att öppna en klinik i Ljungsbro igen.

HURRA,HURRA.

Det är vi i Närrådet, som kämpat för detta i flera år, naturligtvis väldigt glada för.Men gladast är vi givetvis som boende i kommundelen.

Nedläggningen av tandvårdskliniken 2004 var ett stort nedelag för oss alla och gav upphov till stor besvikelse och vrede gent emot de ansvariga.

Den försämring av tandsvårdsservicen ,och de problem för framför allt barnfamiljerna som det ledde till ,har också senare bekräftats i en enkät som Landstinget själva 2007 lät göra inom kommundelen.

Det var desstom högst ologiskt att i ett expansivt område som Vreta kloster - Ljungsbro, stick i stäv med kommunens framtidsplaner, dra ner på den offentliga servicen istället för att bygga ut den.

Men nu skall vi inte gnälla mer utan istället uttrycka vår tacksamhet till dem som lyssnat till oss och förnuftet och varit storsinta nog att kunna ändra sig.

Tack.

Logistisk förskola

Såg att kommunen länkte lösa bristen på förskolelokaler genom införskaffandet av ett par bussar.

Inom handeln har man sedan länge sparat in på kostnaderna för lagerlokaler genom att istället låta varorna rulla runt på vägarna.

Idén att använda sig av samma logistiska lösning inom förskoleverksamheten är minst sagt kreativ. Något sådant skulle jag aldrig ha kommit på.

1 + 1 = 1

Östsvenska Handelskammaren har genom sin rådgivare, förre landshövdingen Björn Eriksson, lanserat förslaget att Linköpings och Norrköpings kommuner skall slås samman. På så sätt skulle regionen bättre kunna hävda sig i f t andra regioner,menar man.

Utgångspunkten är att Östgötaregionen haft en svagare tillväxt än andra jämförbara delar av landet.

Om detta har nu utbrutit ett veritabelt ordkrig mellan Björn Eriksson och Linköpings förre borgmästare Eva Joelsson.

Hur det ligger till med de jämförelser Handelskammaren gjort och hur man räknat kan vi lämna därhän.

En sammanslagning av Linköping och Norrköping vore ändå ingen lösning på problemet, i den mån det nu är ett problem.

Rent allmänt brukar sällan sammanslagningar ge de tillväxteffekter man för det mesta förväntar sig.Det gäller på de flesta områden och kanske speciellt inom offentlig verksamhet.

Vid de kommunsammanläggningar som genomfördes i slutet på 70-talet när ett antal småkommuner gick upp i större, gällde helt andra förutsättningar än i dag.

Handelskammaren bortser dessutom från det mycket centala faktum att kommunernas uppgift i första hand är att tillhandahålla sina medborgare vård,skola och omsorg och planera för bostäder och service. Det utifrån detta man har att organisera sig och inte i första hand för att vara tillväxtmotor för det privata näringslivet.

Regionen består dessutom inte bara av Linköping och Norrköping utan minst elva kommuner till.Det är fö i det perspektivet man måste se sig i jämförelsen med andra regioner.

Anta ändå att någon högre makt, d v s väljarna i de båda kommunerna,skulle bestämma sig för att slå sig samman. Ja,då är långt ifrån någon enkel väg att beträda.Förslagsställarna förefaller nämligen att helt bortse ifrån de helt olika politiska kulturer som råder i de dessa båda kommuner. Att slå samman politiskt styrda organisationer är något helt annat än att fusionera företag och myndigheter.

Jag tror dessutom att Handelskammaren skjuter över målet när man tror att en sammanslagning skulle gynna tillväxten i regionen.Jag tror tvärtom , att det är just olikheterna,mångfalden och konkurrensen som befrämjar utvecklingen både i fråga om tillväxt och kvalitet.Att tro att 1 + 1 blir 2 genom en smmanslagning är nog en felbedömning. 1 + 1 skulle säkert fortfarande förbli 1.

På de områden där det finns fördelar med att samverka har dessutom de båda kommunerna sedan länge redan börjat med det.

Att fortsätta på den vägen tror jag bäst gynnar hela regionen.

Hej, nu är jag tillbaka.

Det finns de som hört av sig till mig och undrat varför jag inte kommit med några nya inlägg på min blogg på länge.Jag har t o m fått vanliga brev om det, vilket är lite roligt.

Det är naturligtvis kul att det finns någon som överhuvudtaget märkt att jag legat lågt med bloggandet några månader.

Men förklaringen är enkel. Titta bara på den stora bilden så förstår ni. Jag har helt enkelt gjort som Thomas Bodström, även under valrörelsen prioriterat familjen.

Den 26:e den här månaden kommer jag att delta vid mitt sista kommunfullmäktigemöte efter att ha varit ordinarie ledamot i över 35 år. Så nu börjar mitt nya ,lite mer fria och obundna, liv.

Visst, jag kommer säkert att sakna en del av det som varit.Men det ger mig ockå möjligheten att börja något nytt.

Men så mycket är klart att så länge jag kan kommer jag att ,med de möjligheter som står till buds ,ge uttryck för mina åsikter om hur samhället bör utvecklas och fungera.

Så hej. Nu är jag här igen. Och räkna för säkerhets skull inte bort mig än.
Och du, nu finns jag även på facebook.

Vindkraften - vårt bästa försvar.

Om vindkraften utgör ett så stort hot mot militärflyget att den enligt försvarsmakten bör förbjudas borde man väl göra tvärtom och istället bygga nya vindkraftverk över hela landet. Ett bättre och billigare försvar mot flygangrepp är svårt att tänka sig.

Såvida nu inte ett potenteiellt fientligt flyg är bättre på att skilja ett vindkraftverk från ett annat flygplan .

Blockpolitiken skadar Sverige

Låt mig först klargöra att jag ,trots ett stort historiskt intresse, knappast har en aning om omständigheterna kring händelserna i Armenien 1915.Om det var folkmord eller inte kan jag därför inte bedöma.

Jag kan därför heller inte bli annat än imponerad över den stora kunskap som riksdagens ledamöter tycks besitta i frågan.

För det kan väl ändå inte vara så att Riskdagens beslut har något med den svenska blockpolitiken att göra?

För medge att det måste vara svårt för gemene man att tro att exakt hälften plus en av Riksdagens ledamöter tycker att det just nu finns anledning att ,till inte förpliktigande, uttala sig om något som hände i annan del av världen för snart 100 år sedan. Särsklit som denna hälft med några få undatag råkar tillhöra oppositionen.

Det är naturligtvis ingen som tror. Alla förstår ju att det här handlar om politiskt tjyv och rackarspel. Vilket gör det särskilt tragiskt mot bakgrund av att det, oavsett vad som är rätt eller fel, trots allt rör sig om en mycket allvarlig händelse.

Konsekvenserna den här gången blir en nedfrysning av relationerna mellan Turkiet och Sverige med avbrutna diplomatiska förbindelser och försämrat handelsutbyte. Men än värre är att mycket talar för att det även skadar Armeniernas sak.

Jag förmodar att oppositionen under ledning av Mona Sahlin tycker att denna "Pyrrhusseger" är värd sitt pris. (Jag utgår ifrån att riksdagledamöterna som är så väl historiskt bevandrade vet vem Pyrrhos var).

Hela denna uppvisning är en tragisk bekräftelse på hur idiotisk blockpolitiken är.
Den här gången gällde det ett uttalande om ett annat lands agerande för ca 100 år sedan.
Men det kunde lika gärna ha gällt en viktig nationell angelägenhet i nutid.

Det är inte rimligt att viktiga beslut i Riksdagen skall avgöras utifrån taktiska överväganden där det betyder mer att vinna en omröstning än att se till resultatet.

Den här typen av beklämmande taktikspel av de som satts att ta ansvar för landet är knappast ägnat att stärka förtroendet för demokratin.

Martin Lind - bäst i Sverige

Martin Lind är den biskop i Sverige som använder mest pengar för representation.

Utmärkt. Det visar att han sköter sitt jobb. För vad skall en biskop annars göra än att representera.Inte kan jag komma på något.

Kör hårt bara. Och skulle inte representationsanslaget räcka till går det alltid att slå igen någon landsbygdskyrka eller sälja en prästgård.

Aktiv dödshjälp - en fråga om rätten att utsläcka liv

Frågan om en legalisering av aktiv dödshjälp (eutanasi) återkommer med jämna mellanrum i den offentliga debatten.

I TV-programmet Agenda häromkvällen var det dags igen.Då diskuterades ämnet mellan Fredrik Federley ( c) och Chatrine Pålsson-Ahlgren (kd). Den ena för och den andra mot.

Jag tror inte att någon blev särsklilt mycket klokare av det. Det är inte möjligt att på några minuter gå på djupet och få alla aspekter på frågan belysta.

Och som ofta förr utgick diskussionen från en enskild människas situation och lidande inför ett snart och oundvikligt slut och om dennes önskan att få avsluta sitt liv.

Sett i det individuella perspektivet tror jag nog att väldigt många tycker att det är närmast självklart att man själv skall få avgöra hur man på ett värdigt sätt skall få avsluta sitt liv innan sjukdom och lidande tar överhand.

Men när man ställer frågan hur och och med vems hjälp blir det betydligt mer komplicerat och kräver en betydligt djupare analys.

För det handlar inte bara om den enskilda individen här och just nu ,utan också om hur samhället från tid till annan ser ut i realtion till den enskilda människan.

Det är mycket möjligt att vi idag inom ramen för den demokrati vi har,skulle kunna utveckla ett tillräckligt rättssäkert system för aktiv dödshjälp.Men samhället förändras ständigt och andra faktorer än de som ryms inom de värderingar vi har för stunden kan i en oviss framtid komma att väga tyngre.Människovärdet är inte en gång för alla något oföränderligt.Det har vi sett allt för många exempel på i historien.

I min ungdom ,omedelbart efter andra världkriget, tyckte jag mig uppleva att människovärdet under en lång period uppvärderades. Något som jag uppfattade som ett etiskt lyft till följd av det totala människoförakt som kännetecknat kriget. Under många år har jag nu haft en obehaglig känsla att vi åter befinner oss i en nedåtgående trend.

Det är naturligtvis en subjektviv och lite svårdefinierbar känsla.För någon mätmetod för vår kollketiva etik finns ju inte.

Under min tid i riksdagen satt jag med i en utredning som hade i uppdrag att belysa och komma med förslag om vården i livets slutskede och som resulterade i ett betänkade med titeln "Döden angår oss alla. Värdig vård i livets slut." Där finns mycket intressant läsning för den som vill födjupa sig i ämnet.

Det ingick visserligen inte i vårt uppdrag att komma med förslag i frågan om dödshjälp.Men de flesta av de frågeställningar som finns i ämnet belystes väl.

En av de mycket viktiga frågor som väcks är vem som skall utföra själva handlingen att avsluta någons liv och den etiska aspekten på detta. Är det läkare och vårdpersonal ? Skall det i så fall., i motsats till andra uppgifter man har, vara möjligt att frånsäga sig ? Hur går det ihop med den etiska grund som sjukvårdspersonal både genom sin utbildning och i sin yrkesutövning fått att arbeta efter, att i varje läge göra sitt yttersta för att bota och uppehålla liv ? Hur skulle människors relation till sjukvården påverkas av vetskapen av att man även har rätt att utsläcka liv ?

En annan mycket svår fråga är vem som skall fatta beslutet om att någons liv skall avslutas då personen befinner sig i det tillståndet att han eller hon inte själv kan fatta beslutet ? Skall man kunna skriva "livstestamente" medan man fortfarande har autonomi ? Skall närstående kunna fatta beslutet utifrån vad man vet om personens livsuppfattning ? Här finns mycket att reflektera över då man bör ha i minnet att långt ifrån alla mot livets slut har möjlighet att fatta egna beslut.

Även om det ter sig självklart att man måste utgå från den inskilda människan får man inte bortse från samhällsapekten. Vad är det för etsik grund vårt samhälle skall stå på vad gäller livet och männiksovärdet ?

Min egen grunduppfattning är att samhället och sjukvården aldrig skall ta på sig uppgiften att utsläcka människors liv.Sjukvårdens ansvar i den palliativa vården måste vara att så långt det någonsin går, med de resurser som står till buds ,hjälpa att lindra den fysiska,psykiska, sociala och extentiella smärta vi känner inför döden.Att hjälpa människor att orka leva. Inte att dö.

Könskvotering

Som framgått av media har vår EU-parlametariker Lena Eek föreslagit könskvotering till de kommunala bolagsstyrelserna.

Lyhörda som vi är har vi i vår familj gått steget längre och infört total könskvotering.

För att råda bot på obalansen med att ha fyra söner har vi därför infört " varannan generation damernas".

Hittills har vi kommit så långt att tre av våra söner sedan i somras lyckats få var sin dotter. Den fjärde är på gång med leverans på försommaren.

Vad det blir vet vi förstås inte än, men han brukar vara solidarisk mot familjen.

Anna Johanna Mikaela

Desorienterade lagstiftare

Mina privata mobiltelefonsamtal och min e-post kan följas och kontrolleras av FRA.

På en anmälan från ett enskilt företag i mediabranchen kan polisen hämta min privata dator och gå igenom vad jag har på min hårddisk.

Över 800 ungdomar som kallats till förhör hos Linköpingspolisen för d sk dubbelmordet har mer eller mindre tvingats lämna DNA-prov för att bevisa sin oskuld.

Vart jag åker och vad jag gör på bussen skall följas genom kamerabevakning.

Detta har Riksdagen möjliggjort genom sin lagstiftning. Det är inte svårt att förstå att många har drabbats av den obehaglig känslan att vi går mot ett kontrollsamhälle.

Självklart ligger det ingen illvilja bakom de beslut Riksdagen fattar.

Det handlar snarare om vanmakt,tror jag. Vanmakt inför en allt grövre och ny typ av brottslighet, vanmakt inför oförmågan att hänga med i en allt snabbare teknisk utveckling ,vanmakt inför de attitydförändringar som bl a en den ökade internationaliseringen bidragit till.

Frågan är om man inte i ren frustration håller på att tappa orienteringsförmågan.

Jag tycker att det illusteras på ett nästan tragikomsikt sätt av det förslag, som ytterst innebär förbud mot att fotografera grupper av människor utan ett personligt medgivande från var och en.

Jag trodde först att det var ett skämt.För samtidigt som myndigheterna fått möjlighet att kontrollera folk i alla möjliga sammanhang skall det alltså bli förbjudet för en privatperson att fotografera på torget eller badstranden utan ett personligt medgivande från alla som kan riskera att komma med på bilden.

Med den digitala teknik som nu finns och med en kamera i varenda mobiltelefon ser förslagsställarna ,efter alla integritetsinskränkande lagar man hittills tagit, plötsligt en risk för intrång i den personliga integriteten.

Man tar sig för pannan. Snacka om att ha blivit omkörda av både teknik och attiyder.
Det är bara att se fram mot en ny ungdomsrevolt ala 60-talet.

Sverige - världsbäst på ideellt arbete

Svenskarna är bäst i världen på att jobba ideellt, skriver Corren. Över 48 % av befolkningen har någon gång frivilligt och oavlönat gjort någon typ av ideellt arbete.

Inte så förvånande således att över 12 000 personer,mestadels män kan tänkas, har anmält sig till den ideella insatsen att ta död på 27 vargar.