Strategisk härdsmälta

Det som nu har hänt med flera kärnkraftsreaktorer efter jordbävningen i Japan är ännu en allvarlig bekräftesle på att det motsånd mot kärnkraften som Centerpartiet bedrivit i alla år varit befogat.

För mig, och säkert många andra, som aktivt kämpat för en snabbare kärnkraftsavveckling känns därför just nu partiets "strategibyte" genom energiöverenskommelsen med alliansen särskilt frustrerande.

Även om det som hänt i Japan inte utan vidare går att översätta till svenska förhållanden,vilket kärnkraftens vänner också varit snabba att påpeka, visar det ändå än en gång att stora kärnkraftkatastrofer kan hända och förr eller senare händer runtom i världen.

Man känner sig heller inte mycket bättre av att höra våra centerministrars kommentarer när de tillfrågas om vad vi för Sveriges del kan dra för slutsatser av det inträffade.Det man svarar kunde lika gärna ha sagts av Jan Björklund ,Carl B Hamilton eller någon annan av kärnkraftsfundamentalisterna i alliansregeringen.

Hur kunde mitt kära centerparti hamna så fel i kärnkrafsfrågan ? Var det verkligen genomtänkt av partiledningen att, i någon slags förhoppning om att lättare nå målet genom att kompromissa, låta taktiken överordnas ideologin ?

Hur skall väljarna kunna förstå och tro på att vi egentligen inte ändrat uppfattning utan bara bytt strategi när vi nu i en ny kärnkraftsdebatt kommer att tvingas försvara en energiöverenskommelse som innebär att nya kärnkraftverk får byggas ?

Nu sitter vi där med vår tvättade hals med en ny global kärnkraftsdebatt under uppsegling och skall försöka förklara varför vi låtit sossar och andra överta våra tidigare ståndpunkter bara för att hålla ihop alliansregeringen.

För mig känns det som en strategisk härdsmälta.

Idrottens alkoholberoende

Utan alkoholförsäljningen på Cloetta Center skulle LHC inte ha råd med sina spelarlöner,framkom det vid ett seminarium om "Ansvarfull alkoholservering" som Östergötlands Idorttsförbund nyligen arrangerade.

Eller med andra ord. Ju mer sprit som säljs vid LHC:s matcher ju större är chansen att vinna elitserien.För det måste väl bli kontentan av detta resonomang ?

Att utövande av idrott och alkohol inte hör ihop är en självklarhet. Det borde det också vara för all verksamhet inom idottsföreningarnas ram.

Däremot kan jag hålla med om att idrottspublikens relationer till alkoholen delvis är en annan sak.Idrotten kan varken välja eller bestämma över sin egen publik.I det fallet gäller vad som är allmängilltigt för samhället, d v s att det är upp till den enskilde individen vilka relationer man har till alkoholen.

Men därifrån är det något helt annat att en idrottsförening bedriver alkoholförsäljning för att finansiera idrotten.
Att göra elitidrotten alkoholberoende är inte bara moraliskt förkastligt. Det innebär också att man på sikt gräver sin egen grav.

Ungdomar behöver mötesplatser

Sedan Barn- och ungdomsnämnden i Linköping fått uppdraget att svara för kommunens fritidsverksamhet för unga har,trots att det egentligen inte finns något sådant beslut, ungdomar i övre tonåren i praktiken blivit utestängda från fritidsgårdarna.

Verksamheten har helt kommit att inriktas mot ungdomar i grundskoleåldern, d v s mot de åldersgrupper som ligger inom Barn- och ungdomsnämndens ansvarsområde.

Det har inneburit att ungdomar som kommit upp i gymnasieåldern inte längre har tillgång till den mötesplats som tidigare fritidsgården varit för många.Det har nämnts exempel på hur de som under sin grundskoletid varit flitiga besökare på den lokala fritidsgården ,när de börjat gymnasiet och blivit "för gamla", får stå utanför utan att bli insläppta.

Det har ,förutom att de äldre tonåringarna inte är Barn- och ungdomsnämndens ansvar ,bl a sagts att dessa ofta på sin fritid ändå söker sig bort från sitt bostadsområde och att det dessutom är svårt att få verksamheten att fungera bra med allt för stor åldersspridning.

Det är argument jag inte riktigt köper. Jag tror tvärtom att många "äldre" tonåringar gärna skulle vilja tillbringa sin fritid i det egna bostadsområdet om det bara fanns mötesplatser där man spontat kunde träffas och umgås.Och vad gäller det påstådda problemet med för stor åldersspridning är min uppfattning att det mer handlar om vilka aktiviteter man kan erbjuda.

Jag är naturligtvis fullständigt medveten om att detta också är en resursfråga. Jag har därför inom min egen kommundel bl a tittat lite på hur mycket av de medel som är avsatta för fritidsverksamhet som går till att hålla fritidsgården öppen och har, utan att jag vågar ange några exakta tal, funnit att merparten går till verksamhet under skoltid.

Även om fritidsgårdarna skulle öppnas som mötesplatser för "äldre"ungdomar är det säkert inget som passar alla.Men det skulle kunna vara en viktig del i det utbud av icke kommmersiella mötesplatser som föreningslivet och Kultur- och fritidsnämnden tillsammans kan erbjuda.

Kommunen bör därför i sitt fritidsutbud till de unga, överge det kommunala förvaltnings- och nämndperspektivet med sina administrativa åldersgränser, och i stället se till helheten och ungdomarnas egna önskemål. Något som på senare tid tyvärr försvårats av att man valt att bygga in fritidsgårdarna i skolans lokaler i förhoppningen om att unga, till skillnad från vuxna,gärna tillbringar sin fritid på sin arbetsplats

Utifrån helhetsperspektivet och ungdomarna själva tror jag att det vore bäst om Kultur- och fritidsnämnden fick överta ansvaret för den fritidsverksamhet som vänder sig till ungdomar utanför skoltid.

Sverige får inte svika sitt globala ansvar

Samtidigt som den globala bristen på livsmedel skapar oro i stora delar av världen håller vi här i Sverige på att svälta ut vårt eget jordbruk.
Risken för att vi inom några få år inte har någon svensk köttproduktion kvar är överhängande.

Bristen på anständiga krav på miljö och djurskydd för producenter i de länder som konkurrerar med svensk köttproduktion har satt svenska bönder i strykklass.

Tyvärr kan man inte heller förvänta sig att de svenska hushållen skall rädda den svenska produktionen genom att köpa svenskt kött före inporterat så länge det offentliga vid sina upphandlingar inte tar någon hänsyn till varken miljö eller djurhållning utan bara ser till priset och bristfälliga kvalitetskrav.

Det måste bli en ändring på detta. Det handlar inte bara om ansvaret för att kunna ha kvar en inhemsk livsmedelsproduktion utan i ännu högre grad om det globala ansvaret för att motverka bristen på livsmedel i en värld som svälter.

LHC - ett värdefullt varumärke för Linköping

Att LHC är ett värdefullt varumärke för Linköping håller nog de flesta med om.
Det har också kommunen bekräftat genom olika former av stöd till föreningen,inte minst genom bygget av Cloetta Center.

Av debatten har på senare tid framgått att man från LHC:s ledning tycker detta stöd är för dåligt om kommunen vill att föreningen skall kunna hålla sig kvar på den elitnivå man nu befinner sig.I en förhoppning om ökat kommunalt stöd har man därför framfört två alternativa önskemål.Antingen att det kommunala bolaget Lejonfastigheter som äger Cloetta Center sänker sin hyra eller att man säljer arenan till klubben.

I sin argumentation för ett ökat kommunalt stöd har man bl a pekat på de ökade skatteinkomster som LHC:s verksamhet genererar.

Att LHC:s genom sin verksamhet bidrar till ökade inkomster för bl a hotell- och restaurangnäringen och handeln i Linköping är det ingen tvekan om. Men i frågan om skatteinkomsterna till kommunen är sambandet långt ifrån lika självklart.

Genom det skatteutjämningssystem vi har i Sverige är det inte givet att en kommun får någon del av att de totala skatteinkomsterna ökar.Det beror helt på vilka skatteinkomster man har i f t andra kommuner och på befolkningsstrukturen.
Hur avstår jag från att ge mig närmare in på. Men så är det.

Det finns dock en annan aspekt. Kommunen fungerar inte som ett vinstgivande företag.De inkomster man får in i skatt går helt och hållet tillbaka till medborgarna i form av skola,vård och omsorg,infrastruktur o s v. Det är m a o ett nollsummespel inom vilket de skattebetalare som t ex LHC bidrar med skall ha samma del som alla andra.

Det är inte volymen skatteinkomster som avgör om en kommun har stark eller svag ekonomi .Det är balansen mellan inkomster och utgifter och hur effektivt kommunen bedriver sin verksamhet som är helt avgörande.

Det här glöms ofta bort i debatten. Eller är det möjligen så att allt för få vet hur kommunal ekonomi fungerar.I vart fall torde LHC:s argument på den punkten inte väga särskilt tungt.

En helt annan sak att är det när det gäller kommunens näringsliv.Det är hit som de ökade inkomsterna som LHC genererar går.Det borde därför rimligen också vara här som det största intresset att stödja LHC borde ligga.

Det skulle man kunna visa genom att oftare utnyttja och hyra Cloetta Center för olika typer av evenemang och på så sätt öka förutsättningarna för att sänka hyran för LHC. En annan möjlighet vore att ställa upp med borgen för klubben vid ett eventuellt köp av arenan.

Gör fas 3 till fas 1

I Corren har den senaste tiden förts en dabatt om de sk fas 3-jobben.

Med fas 3-jobb menas något som kan liknas med arbetspraktik, efter att man blivit utförsäkrad från a-kassan

Skitjobb och förvaring tycker en del "fastreare" , andra är jättenöjda.

Utgångspunkten för debatten har varit att fas 3- jobben skall vara meningsfulla, att de inte får användas för ordinarie arbetsuppgifter hos arbetsgivaren och att ingen får tjäna pengar på dem.

Till att börja med bör man kanske fråga sig vilka arbetgivare som kan vara intresserade av den typen av arbetskraft.I vart fall torde det inte gälla privata företag,vars syfte är att tjäna pengar.Och beträffande offentliga arbetsgivare kan man undra vad det är för typ av meningsfulla arbetsuppgifter som inte kan utföras av ordinarie personal.

Satsa på utbildning istället säger sossarna. Till vad kan man undra och vad är det för typ av utbildning som inte redan finns eller kan ordnas inom det ordianrie utbildningssytemet ? Och varför skulla somliga få ersättning till sin försörjning under utbildningstiden medan andra måste ta studielån?

Nej,sanningen är att det inte finns och aldrig,inte heller under sossarnas tid vid makten, har funnits någon bra lösning på problemet med långtidsarbetslösheten. I vart fall inte inom ramen för dagens trygghetssystem.

Skall man på sikt komma åt problemet måste man först ändra på de grundläggande förutsättningarna för samhällets insatser mot arbetslösheten.Dels genom att inte använda a-kassan som en förstahandsåtgärd vid arbetslöshet,dels genom att ta bort det mesta av restriktionerna för de samhällsfinansierade arbetsmarknadsåtgärderna.

A-kassa borde inte vara det första som erbjuds den arbetslöse som sökt men ännu inte fått jobb.Det är väldigt lätt att fastna i ett utanförskap som leder till långtidsarbetslöshet och därmed ställas utanför den krets där de flesta arbetsgivare rekryterar sina anställda.

Det bästa vore därför att man redan från början,innan någon hunnit hamna i passivitet och mer eller mindre uppgivenhet, under en begränsad tid erbjöds det som nu kallas fas 3-jobb .Då vore man fortfarande kvar i jobb.Förutsättningarna att härifrån, i detta tidigare skede, ta sig in på den ordinarie arbetsmarkanden igen,skulle sannorlikt vara betydligt större. Det som nu kallas fas 3 borde därför i stället vara en fas 1-åtgärd.

Men för att detta skall kunna fungera i praktiken måste arbetsmarknadsmyndigheten kunna acceptera att man gör jobb som arbetgivaren har ekonomisk nytta av och som kanske i första han borde utföras av ordinarie personal.

Jag inser naturligtvis att det skulle finnas både ekonomiska och formella problem med det här sättet att försöka angripa problemet.Inte minst vad gäller avgränsningen mot den ordinarie arbetsmarkanden och konkurrensfrågan.

Men mot bakgrund av de resultat vi sett av de metoder som hittills prövats vore det kanske ändå värt ett allvarligt försök.

Fel slutsats,Maud

Självmordsattentatet i Stockholm visar att beslutet om FRA-lagen var rätt,säger Maud Olofsson i ett uttalande i Aftonbladet.

Tvärtom Maud. Det visar att FRA-lagen ,den här gången i vart fall, inte var till någon nytta.