Av alla gnällspikar är socialdemokraternas ekonomiske talesman Thomas Östros något i särklass.
Jag har aldrig hört honom göra annat än att gnälla på allt regeringen gör och jag tror aldrig jag har hört honom komma med något konstruktivt eller att säga vad han själv och hans parti vill göra istället.
I över ett års tid har han gnällt över att regeringen inte skjutit till mer pengar till kommunerna.När nu regeringen ,efter att ha fått bättre överblick på ekonomin,har beslutat tillskjuta 10 miljarder till kommnuner och landsting gnäller han ändå. "Regeringen agerar pressat" är det ända han lyckas få ur sig.
Det är patetiskt
onsdag 9 september 2009
lördag 5 september 2009
Jag har blivit farfar
Om någon undrar varför jag inte bloggat på ett tag, så titta bara på mina bilder så förstår ni.
Men vänta bara.Nu är det snart höst och valår. Så jag kommer snart igen.
Men just nu är det Johanna och Bellis som gäller.
Men vänta bara.Nu är det snart höst och valår. Så jag kommer snart igen.
Men just nu är det Johanna och Bellis som gäller.
lördag 11 juli 2009
Blockpolitiken urholkar demokratin
Efter Almedalsveckan framgår det allt tydligare att Sverige,om inte formellt så i vart fall reellt, är på väg mot ett tvåpatisystem.
Den cementering av blockpolitiken som nu pågår är en tragisk bekräftelse på det politiska systemets oförmåga att hantera mångfald och kommer på sikt bara att ytterligare försvaga väljarans engangemang och inflytande.
Det är besynnerligt att svensk politik fortfarande relateras till den höger-vänsterskala, byggd på gamla "ismer", som håller på att spela sin roll.
För inte står väl den nationella politiska kampen idag mellan om vi ska ha ett socialistiskt/kommunistiskt eller ett kapitalistiskt samhällsskick ?
Den senaste internationella ekonomiska krisen och de åtgärder som vidtagits från såväl traditionella marknadsekonomier som USA och gamla kommunistsstater som Kina ,visar att höger-vänsterskalan i vart fall inte längre fungerar särskilt bra som politisk positionsbekrivning i makroekonomiska sammanhang.
Man kan därför med fog fråga sig vad höger-vänsterskalan i svensk politik egentligen står för annat än lite olika meningar om vilken nivå på skatt och politisk styrning som bäst gynnar den välfärd man över partigränserna är relativt överens om.
Blockpolitiken är inget som tillkommit i omtanke om väljarna.För deras inflytande och demokratin är den enbart negativ.Den gynnar knappast heller ekonomin och tillväxten eller löser klimatproblemen.Den har bara ett egenvärde för de politiska partierna som ett medel i kampen om den makten.
Den cementering av blockpolitiken som nu pågår är en tragisk bekräftelse på det politiska systemets oförmåga att hantera mångfald och kommer på sikt bara att ytterligare försvaga väljarans engangemang och inflytande.
Det är besynnerligt att svensk politik fortfarande relateras till den höger-vänsterskala, byggd på gamla "ismer", som håller på att spela sin roll.
För inte står väl den nationella politiska kampen idag mellan om vi ska ha ett socialistiskt/kommunistiskt eller ett kapitalistiskt samhällsskick ?
Den senaste internationella ekonomiska krisen och de åtgärder som vidtagits från såväl traditionella marknadsekonomier som USA och gamla kommunistsstater som Kina ,visar att höger-vänsterskalan i vart fall inte längre fungerar särskilt bra som politisk positionsbekrivning i makroekonomiska sammanhang.
Man kan därför med fog fråga sig vad höger-vänsterskalan i svensk politik egentligen står för annat än lite olika meningar om vilken nivå på skatt och politisk styrning som bäst gynnar den välfärd man över partigränserna är relativt överens om.
Blockpolitiken är inget som tillkommit i omtanke om väljarna.För deras inflytande och demokratin är den enbart negativ.Den gynnar knappast heller ekonomin och tillväxten eller löser klimatproblemen.Den har bara ett egenvärde för de politiska partierna som ett medel i kampen om den makten.
Valfrihetens dilemma
"Eget val måste läggas ner" utropar Linköpings Tidning (LK) apropå möjligheten att välja sin egen vårdgivare inom ädrevården som Alliansen i Linköping infört.
Det ha inte, som man hoppades på, inneburit att fler småföretag kommit in på hemtjänstmarknaden där de stora drakarna Lean Link,Carema och Attendo fortfarande är helt dominerande.
Fler aktörer har till råga på allt också lett till ökade samverkansproblem mellan vårdgivarna,menar man.
Det finns naturligtvis en poäng i LK.s kritik.
För precis på samma sätt är det inom t ex dagligvaruhandeln där de flesta väljer att göra sina inköp hos de stora drakarna ICA,Coop och Hemköp istället för i småbutikerna. Där är dessutom samverkan är så gott som obefintlig.
Det kan därför vara dags att lägga ner valfriheten även här. För att nu inte tala om de politiska valen.
Det ha inte, som man hoppades på, inneburit att fler småföretag kommit in på hemtjänstmarknaden där de stora drakarna Lean Link,Carema och Attendo fortfarande är helt dominerande.
Fler aktörer har till råga på allt också lett till ökade samverkansproblem mellan vårdgivarna,menar man.
Det finns naturligtvis en poäng i LK.s kritik.
För precis på samma sätt är det inom t ex dagligvaruhandeln där de flesta väljer att göra sina inköp hos de stora drakarna ICA,Coop och Hemköp istället för i småbutikerna. Där är dessutom samverkan är så gott som obefintlig.
Det kan därför vara dags att lägga ner valfriheten även här. För att nu inte tala om de politiska valen.
måndag 6 juli 2009
Flygkriget i sandlådan
Det har utbrutit ett veritabelt ordkrig mellan politiker och flygplatsföreträdare från Norrköping och Linköping om vem som gjort vad beträffande en eventuell flyglinje till Helsingfors.
Man kan undra vad vanligt folk tänker när företrädare för de båda kommunerna ena stunden gullar med varandra så det nästan är äckligt och nästa stund pucklar på varandra så det ryker.
Det tyder på att det kan vara något grundläggande fel i samarbetsformerna.
I så fall tror jag att jag listat ut ungefär vad det är.
Det känns i bland som om vissa tycker att symboliken i samarbetet är det viktigaste.Att kunna visa väljarna att man är duktig och kan nå resultat.
Förslaget till gemensam överiktsplan är ett typiskt exempel på det.
Som jag kan se finns det är inget i detta förslag som i någon nämnvärd grad avviker från det som redan ryms i de båda kommunernas egna översiktsplaner.
Besluten om att bilda ett kommunalförbund för räddningstjänsten och att slå samman de båda kommunernas löne- och personaladministration föregicks inte av någon analys av för- och nackdelar värd namnet.Det viktigaste föreföll vara att visa att man kan samarbeta. Alltså mer en symbolhandling.
Redan när Norrköping och Linköping på 80-talet gemensamt arrangerade en stor mässa i Kungsträdgården i Stockholm under måttot "Dubbelt så bra" hade diskussionerna om samarbete pågått en tid.
Därefter utvecklades och fungerade det bra under ett par år. Det tror jag ,förutom att det i viss mån var personrelaterat, berodde på att man var överens om att det skulle vara inriktat på det som redan fanns i respektive kommun istället för att skapa nya plattformar att samarbeta kring.
Att skapa nya byråkartiska former för redan befintliga verksamheter tror jag bara krånglar till det.Det är dessutom demokratiskt tveksamt då det "halverar" väljarans inflytande.
Det märkliga är att samarbetet på 80-talet precis som nu ,fungerade utmärkt då det var borgerlig majoritet i Linköping och S-majoritet i Norrköping .Däremot gick det inte särskilt bra när det även var S-majoritet i Linköping.
När Norrköping ,stöttade av landshövdingen,började planera för ett köpcentrum i Norsholm och den dåvarnde S-majoriteten i Linköping svarade med att börja planera för ett köpcentrum i Mörtlösa svalande samarbetsglöden betänkligt.
Efter alla turer som under årens lopp varit i samarbetet mellan Norrköping och Linköping är min slutsats att det är viktigare att utveckla och fördjupa samarbetsklimatet än att fatta politiska beslut om organisatoriska förändringar. Då kommer resultaten så småningom av sig själva.
Alterantivet är att det som hittills från tid till annan hänger på vilka personer och partier som sitter vid makten.
Man måste vara medveten om att ett långsiktigt uthålligt samarbete måste bygga på en folkligt förankrad känsla av gemenskap och samhörighet. En vikänsla som inte bara bygger på upplevelsen av uppoffringar och eftergifter.
För det finns något som är viktigare än det mesta för ett fungerande samarbete och det är generositet.Man måste unna även sin samarbetspartner att tjäna på det man själv gör.
Det gäller även för kommuner och politiska partier.Och där sitter det för det mesta långt inne.
Man kan undra vad vanligt folk tänker när företrädare för de båda kommunerna ena stunden gullar med varandra så det nästan är äckligt och nästa stund pucklar på varandra så det ryker.
Det tyder på att det kan vara något grundläggande fel i samarbetsformerna.
I så fall tror jag att jag listat ut ungefär vad det är.
Det känns i bland som om vissa tycker att symboliken i samarbetet är det viktigaste.Att kunna visa väljarna att man är duktig och kan nå resultat.
Förslaget till gemensam överiktsplan är ett typiskt exempel på det.
Som jag kan se finns det är inget i detta förslag som i någon nämnvärd grad avviker från det som redan ryms i de båda kommunernas egna översiktsplaner.
Besluten om att bilda ett kommunalförbund för räddningstjänsten och att slå samman de båda kommunernas löne- och personaladministration föregicks inte av någon analys av för- och nackdelar värd namnet.Det viktigaste föreföll vara att visa att man kan samarbeta. Alltså mer en symbolhandling.
Redan när Norrköping och Linköping på 80-talet gemensamt arrangerade en stor mässa i Kungsträdgården i Stockholm under måttot "Dubbelt så bra" hade diskussionerna om samarbete pågått en tid.
Därefter utvecklades och fungerade det bra under ett par år. Det tror jag ,förutom att det i viss mån var personrelaterat, berodde på att man var överens om att det skulle vara inriktat på det som redan fanns i respektive kommun istället för att skapa nya plattformar att samarbeta kring.
Att skapa nya byråkartiska former för redan befintliga verksamheter tror jag bara krånglar till det.Det är dessutom demokratiskt tveksamt då det "halverar" väljarans inflytande.
Det märkliga är att samarbetet på 80-talet precis som nu ,fungerade utmärkt då det var borgerlig majoritet i Linköping och S-majoritet i Norrköping .Däremot gick det inte särskilt bra när det även var S-majoritet i Linköping.
När Norrköping ,stöttade av landshövdingen,började planera för ett köpcentrum i Norsholm och den dåvarnde S-majoriteten i Linköping svarade med att börja planera för ett köpcentrum i Mörtlösa svalande samarbetsglöden betänkligt.
Efter alla turer som under årens lopp varit i samarbetet mellan Norrköping och Linköping är min slutsats att det är viktigare att utveckla och fördjupa samarbetsklimatet än att fatta politiska beslut om organisatoriska förändringar. Då kommer resultaten så småningom av sig själva.
Alterantivet är att det som hittills från tid till annan hänger på vilka personer och partier som sitter vid makten.
Man måste vara medveten om att ett långsiktigt uthålligt samarbete måste bygga på en folkligt förankrad känsla av gemenskap och samhörighet. En vikänsla som inte bara bygger på upplevelsen av uppoffringar och eftergifter.
För det finns något som är viktigare än det mesta för ett fungerande samarbete och det är generositet.Man måste unna även sin samarbetspartner att tjäna på det man själv gör.
Det gäller även för kommuner och politiska partier.Och där sitter det för det mesta långt inne.
fredag 22 maj 2009
Kommunal värnskatt - en dödfödd tanke
Alla prognoser pekar mot att kommunerna under åren framöver kommer att stå inför ett stort nyrekryteringsbehov av personal. Det började redan märkas före den ekonomska krisen.
Den demografiska utvecklingen gör att det troligen kommer att bli brist på arbetskraft inom några år, menar prognosmakarna.Det kommer i så fall också att innebära ökad konkurrens om arbetskraften mellan den offentliga och privata sektorn.
Därför är det något av en paradox om kommunerna nu under trycket av lågkonjunktur och finanskris tvingas skära ner på personal.
Priset för att först dra ner på personal och därefter relativt snart behöva nyanställa på nytt,och dessutom ännu fler, kan bli högt.
Sjukvårdsbiträden och lärare som förlorar sina jobb söker sig ofta till andra arbeten i den privata sektorn och återkommer inte när kommunen behöver dem igen. Och det gäller naturligtvis särskilt de yngre.
Det är därför ett slöseri med kompetens och erfarenhet att först avskeda utbildad kunnig personal och sedan efter kanske bara ett par år, på nytt behöva rekrytera och nyutbilda.
Jag har därför på senare tid umgåtts med den i politiska sammanhang närmast hädiska tanken att under ett par år tills ekonomin åter vänder, införa en kommunal värnskatt.
Vore verkligen en temporär skattehöjning på några hundralappar per år för de som har jobb, i syfte att värna vården och skolan, så farligt ?
För vad innebär egentligen på sikt alterantivet i kostnader och resursåtgång ?
OK, jag vet att det politiskt sett är en närmast dödfödd tanke,men ändå ....
Den demografiska utvecklingen gör att det troligen kommer att bli brist på arbetskraft inom några år, menar prognosmakarna.Det kommer i så fall också att innebära ökad konkurrens om arbetskraften mellan den offentliga och privata sektorn.
Därför är det något av en paradox om kommunerna nu under trycket av lågkonjunktur och finanskris tvingas skära ner på personal.
Priset för att först dra ner på personal och därefter relativt snart behöva nyanställa på nytt,och dessutom ännu fler, kan bli högt.
Sjukvårdsbiträden och lärare som förlorar sina jobb söker sig ofta till andra arbeten i den privata sektorn och återkommer inte när kommunen behöver dem igen. Och det gäller naturligtvis särskilt de yngre.
Det är därför ett slöseri med kompetens och erfarenhet att först avskeda utbildad kunnig personal och sedan efter kanske bara ett par år, på nytt behöva rekrytera och nyutbilda.
Jag har därför på senare tid umgåtts med den i politiska sammanhang närmast hädiska tanken att under ett par år tills ekonomin åter vänder, införa en kommunal värnskatt.
Vore verkligen en temporär skattehöjning på några hundralappar per år för de som har jobb, i syfte att värna vården och skolan, så farligt ?
För vad innebär egentligen på sikt alterantivet i kostnader och resursåtgång ?
OK, jag vet att det politiskt sett är en närmast dödfödd tanke,men ändå ....
fredag 15 maj 2009
Torftig målsättning
I det förslag till gemensam översiktsplan för Linköping/Norrköping som nu är ute på remiss är målet att regionen till år 2030 skall uppnå 500 000 invånare.
Som jag ser det, består kommunerna av de människor som bor där och att det måsta vara utgångspunkten för alla kommunal planering.
Man kan fråga sig hur mycket lyckligare vi blir av att vara 80 000 fler om 10 år.
Om kommuninvånarnas trivsel och välfärd beror på hur många vi är förstår jag inte varför vi inte lika gärna kan sätta målet ännu högre. Och är det verkligen så att de som bor i Stockholmsregionen är så mycket lyckligare än vi i vår region.
Att överhuvudtaget sätta ett kvantitativt mål för människors levandsbetingelser tycker jag är torftigt.
Kommunernas huvuduppgift är att förse sina medborgare med en bra livsmiljö och en god kommunal service.
För att kunna göra det är det viktigare med att det finns en god balans mellan arbetstillfällen, skatteinkomster och servicenivå.
Det finns ingen garanti för att det uppnås genom en hög befokningstillväxt.Tvärtom finns det risk för att en för snabb tillväxt kräver så mycket av kommunens samlade resurser att det går ut över den kommunala servicen.
Arbetet med översiktsplanen borde därför istället rimligen inriktas mot kvalitativa mål. D v s att skapa goda livsvillkor för medborgarna.
Lyckas vi med kommer befolkningstillväxten av sig själv.
Som jag ser det, består kommunerna av de människor som bor där och att det måsta vara utgångspunkten för alla kommunal planering.
Man kan fråga sig hur mycket lyckligare vi blir av att vara 80 000 fler om 10 år.
Om kommuninvånarnas trivsel och välfärd beror på hur många vi är förstår jag inte varför vi inte lika gärna kan sätta målet ännu högre. Och är det verkligen så att de som bor i Stockholmsregionen är så mycket lyckligare än vi i vår region.
Att överhuvudtaget sätta ett kvantitativt mål för människors levandsbetingelser tycker jag är torftigt.
Kommunernas huvuduppgift är att förse sina medborgare med en bra livsmiljö och en god kommunal service.
För att kunna göra det är det viktigare med att det finns en god balans mellan arbetstillfällen, skatteinkomster och servicenivå.
Det finns ingen garanti för att det uppnås genom en hög befokningstillväxt.Tvärtom finns det risk för att en för snabb tillväxt kräver så mycket av kommunens samlade resurser att det går ut över den kommunala servicen.
Arbetet med översiktsplanen borde därför istället rimligen inriktas mot kvalitativa mål. D v s att skapa goda livsvillkor för medborgarna.
Lyckas vi med kommer befolkningstillväxten av sig själv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)