Samtidigt som den globala bristen på livsmedel skapar oro i stora delar av världen håller vi här i Sverige på att svälta ut vårt eget jordbruk.
Risken för att vi inom några få år inte har någon svensk köttproduktion kvar är överhängande.
Bristen på anständiga krav på miljö och djurskydd för producenter i de länder som konkurrerar med svensk köttproduktion har satt svenska bönder i strykklass.
Tyvärr kan man inte heller förvänta sig att de svenska hushållen skall rädda den svenska produktionen genom att köpa svenskt kött före inporterat så länge det offentliga vid sina upphandlingar inte tar någon hänsyn till varken miljö eller djurhållning utan bara ser till priset och bristfälliga kvalitetskrav.
Det måste bli en ändring på detta. Det handlar inte bara om ansvaret för att kunna ha kvar en inhemsk livsmedelsproduktion utan i ännu högre grad om det globala ansvaret för att motverka bristen på livsmedel i en värld som svälter.
måndag 21 februari 2011
onsdag 5 januari 2011
LHC - ett värdefullt varumärke för Linköping
Att LHC är ett värdefullt varumärke för Linköping håller nog de flesta med om.
Det har också kommunen bekräftat genom olika former av stöd till föreningen,inte minst genom bygget av Cloetta Center.
Av debatten har på senare tid framgått att man från LHC:s ledning tycker detta stöd är för dåligt om kommunen vill att föreningen skall kunna hålla sig kvar på den elitnivå man nu befinner sig.I en förhoppning om ökat kommunalt stöd har man därför framfört två alternativa önskemål.Antingen att det kommunala bolaget Lejonfastigheter som äger Cloetta Center sänker sin hyra eller att man säljer arenan till klubben.
I sin argumentation för ett ökat kommunalt stöd har man bl a pekat på de ökade skatteinkomster som LHC:s verksamhet genererar.
Att LHC:s genom sin verksamhet bidrar till ökade inkomster för bl a hotell- och restaurangnäringen och handeln i Linköping är det ingen tvekan om. Men i frågan om skatteinkomsterna till kommunen är sambandet långt ifrån lika självklart.
Genom det skatteutjämningssystem vi har i Sverige är det inte givet att en kommun får någon del av att de totala skatteinkomsterna ökar.Det beror helt på vilka skatteinkomster man har i f t andra kommuner och på befolkningsstrukturen.
Hur avstår jag från att ge mig närmare in på. Men så är det.
Det finns dock en annan aspekt. Kommunen fungerar inte som ett vinstgivande företag.De inkomster man får in i skatt går helt och hållet tillbaka till medborgarna i form av skola,vård och omsorg,infrastruktur o s v. Det är m a o ett nollsummespel inom vilket de skattebetalare som t ex LHC bidrar med skall ha samma del som alla andra.
Det är inte volymen skatteinkomster som avgör om en kommun har stark eller svag ekonomi .Det är balansen mellan inkomster och utgifter och hur effektivt kommunen bedriver sin verksamhet som är helt avgörande.
Det här glöms ofta bort i debatten. Eller är det möjligen så att allt för få vet hur kommunal ekonomi fungerar.I vart fall torde LHC:s argument på den punkten inte väga särskilt tungt.
En helt annan sak att är det när det gäller kommunens näringsliv.Det är hit som de ökade inkomsterna som LHC genererar går.Det borde därför rimligen också vara här som det största intresset att stödja LHC borde ligga.
Det skulle man kunna visa genom att oftare utnyttja och hyra Cloetta Center för olika typer av evenemang och på så sätt öka förutsättningarna för att sänka hyran för LHC. En annan möjlighet vore att ställa upp med borgen för klubben vid ett eventuellt köp av arenan.
Det har också kommunen bekräftat genom olika former av stöd till föreningen,inte minst genom bygget av Cloetta Center.
Av debatten har på senare tid framgått att man från LHC:s ledning tycker detta stöd är för dåligt om kommunen vill att föreningen skall kunna hålla sig kvar på den elitnivå man nu befinner sig.I en förhoppning om ökat kommunalt stöd har man därför framfört två alternativa önskemål.Antingen att det kommunala bolaget Lejonfastigheter som äger Cloetta Center sänker sin hyra eller att man säljer arenan till klubben.
I sin argumentation för ett ökat kommunalt stöd har man bl a pekat på de ökade skatteinkomster som LHC:s verksamhet genererar.
Att LHC:s genom sin verksamhet bidrar till ökade inkomster för bl a hotell- och restaurangnäringen och handeln i Linköping är det ingen tvekan om. Men i frågan om skatteinkomsterna till kommunen är sambandet långt ifrån lika självklart.
Genom det skatteutjämningssystem vi har i Sverige är det inte givet att en kommun får någon del av att de totala skatteinkomsterna ökar.Det beror helt på vilka skatteinkomster man har i f t andra kommuner och på befolkningsstrukturen.
Hur avstår jag från att ge mig närmare in på. Men så är det.
Det finns dock en annan aspekt. Kommunen fungerar inte som ett vinstgivande företag.De inkomster man får in i skatt går helt och hållet tillbaka till medborgarna i form av skola,vård och omsorg,infrastruktur o s v. Det är m a o ett nollsummespel inom vilket de skattebetalare som t ex LHC bidrar med skall ha samma del som alla andra.
Det är inte volymen skatteinkomster som avgör om en kommun har stark eller svag ekonomi .Det är balansen mellan inkomster och utgifter och hur effektivt kommunen bedriver sin verksamhet som är helt avgörande.
Det här glöms ofta bort i debatten. Eller är det möjligen så att allt för få vet hur kommunal ekonomi fungerar.I vart fall torde LHC:s argument på den punkten inte väga särskilt tungt.
En helt annan sak att är det när det gäller kommunens näringsliv.Det är hit som de ökade inkomsterna som LHC genererar går.Det borde därför rimligen också vara här som det största intresset att stödja LHC borde ligga.
Det skulle man kunna visa genom att oftare utnyttja och hyra Cloetta Center för olika typer av evenemang och på så sätt öka förutsättningarna för att sänka hyran för LHC. En annan möjlighet vore att ställa upp med borgen för klubben vid ett eventuellt köp av arenan.
Gör fas 3 till fas 1
I Corren har den senaste tiden förts en dabatt om de sk fas 3-jobben.
Med fas 3-jobb menas något som kan liknas med arbetspraktik, efter att man blivit utförsäkrad från a-kassan
Skitjobb och förvaring tycker en del "fastreare" , andra är jättenöjda.
Utgångspunkten för debatten har varit att fas 3- jobben skall vara meningsfulla, att de inte får användas för ordinarie arbetsuppgifter hos arbetsgivaren och att ingen får tjäna pengar på dem.
Till att börja med bör man kanske fråga sig vilka arbetgivare som kan vara intresserade av den typen av arbetskraft.I vart fall torde det inte gälla privata företag,vars syfte är att tjäna pengar.Och beträffande offentliga arbetsgivare kan man undra vad det är för typ av meningsfulla arbetsuppgifter som inte kan utföras av ordinarie personal.
Satsa på utbildning istället säger sossarna. Till vad kan man undra och vad är det för typ av utbildning som inte redan finns eller kan ordnas inom det ordianrie utbildningssytemet ? Och varför skulla somliga få ersättning till sin försörjning under utbildningstiden medan andra måste ta studielån?
Nej,sanningen är att det inte finns och aldrig,inte heller under sossarnas tid vid makten, har funnits någon bra lösning på problemet med långtidsarbetslösheten. I vart fall inte inom ramen för dagens trygghetssystem.
Skall man på sikt komma åt problemet måste man först ändra på de grundläggande förutsättningarna för samhällets insatser mot arbetslösheten.Dels genom att inte använda a-kassan som en förstahandsåtgärd vid arbetslöshet,dels genom att ta bort det mesta av restriktionerna för de samhällsfinansierade arbetsmarknadsåtgärderna.
A-kassa borde inte vara det första som erbjuds den arbetslöse som sökt men ännu inte fått jobb.Det är väldigt lätt att fastna i ett utanförskap som leder till långtidsarbetslöshet och därmed ställas utanför den krets där de flesta arbetsgivare rekryterar sina anställda.
Det bästa vore därför att man redan från början,innan någon hunnit hamna i passivitet och mer eller mindre uppgivenhet, under en begränsad tid erbjöds det som nu kallas fas 3-jobb .Då vore man fortfarande kvar i jobb.Förutsättningarna att härifrån, i detta tidigare skede, ta sig in på den ordinarie arbetsmarkanden igen,skulle sannorlikt vara betydligt större. Det som nu kallas fas 3 borde därför i stället vara en fas 1-åtgärd.
Men för att detta skall kunna fungera i praktiken måste arbetsmarknadsmyndigheten kunna acceptera att man gör jobb som arbetgivaren har ekonomisk nytta av och som kanske i första han borde utföras av ordinarie personal.
Jag inser naturligtvis att det skulle finnas både ekonomiska och formella problem med det här sättet att försöka angripa problemet.Inte minst vad gäller avgränsningen mot den ordinarie arbetsmarkanden och konkurrensfrågan.
Men mot bakgrund av de resultat vi sett av de metoder som hittills prövats vore det kanske ändå värt ett allvarligt försök.
Med fas 3-jobb menas något som kan liknas med arbetspraktik, efter att man blivit utförsäkrad från a-kassan
Skitjobb och förvaring tycker en del "fastreare" , andra är jättenöjda.
Utgångspunkten för debatten har varit att fas 3- jobben skall vara meningsfulla, att de inte får användas för ordinarie arbetsuppgifter hos arbetsgivaren och att ingen får tjäna pengar på dem.
Till att börja med bör man kanske fråga sig vilka arbetgivare som kan vara intresserade av den typen av arbetskraft.I vart fall torde det inte gälla privata företag,vars syfte är att tjäna pengar.Och beträffande offentliga arbetsgivare kan man undra vad det är för typ av meningsfulla arbetsuppgifter som inte kan utföras av ordinarie personal.
Satsa på utbildning istället säger sossarna. Till vad kan man undra och vad är det för typ av utbildning som inte redan finns eller kan ordnas inom det ordianrie utbildningssytemet ? Och varför skulla somliga få ersättning till sin försörjning under utbildningstiden medan andra måste ta studielån?
Nej,sanningen är att det inte finns och aldrig,inte heller under sossarnas tid vid makten, har funnits någon bra lösning på problemet med långtidsarbetslösheten. I vart fall inte inom ramen för dagens trygghetssystem.
Skall man på sikt komma åt problemet måste man först ändra på de grundläggande förutsättningarna för samhällets insatser mot arbetslösheten.Dels genom att inte använda a-kassan som en förstahandsåtgärd vid arbetslöshet,dels genom att ta bort det mesta av restriktionerna för de samhällsfinansierade arbetsmarknadsåtgärderna.
A-kassa borde inte vara det första som erbjuds den arbetslöse som sökt men ännu inte fått jobb.Det är väldigt lätt att fastna i ett utanförskap som leder till långtidsarbetslöshet och därmed ställas utanför den krets där de flesta arbetsgivare rekryterar sina anställda.
Det bästa vore därför att man redan från början,innan någon hunnit hamna i passivitet och mer eller mindre uppgivenhet, under en begränsad tid erbjöds det som nu kallas fas 3-jobb .Då vore man fortfarande kvar i jobb.Förutsättningarna att härifrån, i detta tidigare skede, ta sig in på den ordinarie arbetsmarkanden igen,skulle sannorlikt vara betydligt större. Det som nu kallas fas 3 borde därför i stället vara en fas 1-åtgärd.
Men för att detta skall kunna fungera i praktiken måste arbetsmarknadsmyndigheten kunna acceptera att man gör jobb som arbetgivaren har ekonomisk nytta av och som kanske i första han borde utföras av ordinarie personal.
Jag inser naturligtvis att det skulle finnas både ekonomiska och formella problem med det här sättet att försöka angripa problemet.Inte minst vad gäller avgränsningen mot den ordinarie arbetsmarkanden och konkurrensfrågan.
Men mot bakgrund av de resultat vi sett av de metoder som hittills prövats vore det kanske ändå värt ett allvarligt försök.
måndag 13 december 2010
Fel slutsats,Maud
Självmordsattentatet i Stockholm visar att beslutet om FRA-lagen var rätt,säger Maud Olofsson i ett uttalande i Aftonbladet.
Tvärtom Maud. Det visar att FRA-lagen ,den här gången i vart fall, inte var till någon nytta.
Tvärtom Maud. Det visar att FRA-lagen ,den här gången i vart fall, inte var till någon nytta.
fredag 10 december 2010
Sossarnas problem är också Centerns
Den kris Socialdemokratrerna nu genomgår har ytterst sin grund i att man, precis som Centerpartiet, från början är ett folkrörelseparti.
Utmärkande för ett folkrörelseparti är att politiken utvecklas underifrån i det personliga mötet mellan individer och grupper med gemensamma värderingar.
Som genom en uppochnedvänd tratt förs sedan tankar och idéer upp genom organisationen till partistämmor/kongresser och partiledningar och formas på vägen till praktisk politik.
Partistyrelsers och partiledningars huvuduppgift skall vara att driva den politik som på detta sätt vuxit fram.
Även om det beskriver något av en idealbild och att det kanske inte alltid fungerat så har man ändå stävat i den riktningen och fram till realtivt modern tid något så när lyckats upprätthålla denna "folkrörelseprincip".I (s) slogs väl sista spiken i kistan för detta av Göran Persson.
En levande folkrörelse förutsätter en aktiv medlemskår.Det är den som ger den dynamik som finns i de ständigt pågående personliga kontakterna både horisontellt och vertikalt i rörelsen.
Inom Centerrörelsen försämrades dessa kontakter avsevärt i och med den senaste organisationsförändringen och genom att man inte längre har riksstämmor på samma sätt som tidigare. Sedan man gick in i alliansregeringen har de få mötesplatser som fortfarande funnits inom organsiationen ,så gott som helt upphört att fungera.
Bland de centerpartister jag träffat är det t ex få fler än jag som känt till vem Anna-Karin Hatt var innan hon utsågs till minister.Hur duktig hon än må vara är det en tydlig illustration av hur avståndet inom organisationen ökat trots att medlemskåren krymt.
I dag har sociala media fått ersätta det personliga mötet.Folkrörelsen heter inte längre Centern utan Facebook.
Resultatet har blivit att framför allt många något äldre medlemmar och kärnväljare inte längre har någon kontakt med varandra och att de yngre träffas på nätet.En kanske oundvklig utveckling.Men som har sitt pris.
Det innebär också att politiken inte längre växer fram och förankras underifrån utan skapas av partiledning och patibyråkrater.
I stället för att vara rörelsens röst och redskap att föra fram den politik som vuxit fram från rötterna måste man därför , i den den lilla kontakt man fortfarande har med medlemskåren, ägna tid och kraft åt att övertyga denna om att den politik man för är den rätta. Och hittils under de senaste åren har det oftast bara inneburit lite mer eller mindre av samma uppfattningar som de övriga partierna i alliansen står för .
Det mest påtagliga exemplet på hur en fråga aldrig får hanteras i ett "folkrörelseparti" är kärnkraftsfrågan.Även om beslutet att ändra strategi i någon mening var oundvilkigt var det aldrig förankrat hos det som fortfarande finns kvar av rörelsen.
Det gemensamma problemet för både Sossarna och Centern, som nu lett till en kris hos (s) och som så småningom riskerar att även drabba (c), är att politiken inte längre växer fram från djupet utan utformas av en partielit.
Det fungerar inte i ett parti med folkrörelsebakgrund.
Skall Centern undvika att drunkna i det blå moderathavet måste den interna ideologiska debatten återuppväckas och kontaktnätet både vertikalt och horisontellt förstärkas.
Och det är bråttom.
Utmärkande för ett folkrörelseparti är att politiken utvecklas underifrån i det personliga mötet mellan individer och grupper med gemensamma värderingar.
Som genom en uppochnedvänd tratt förs sedan tankar och idéer upp genom organisationen till partistämmor/kongresser och partiledningar och formas på vägen till praktisk politik.
Partistyrelsers och partiledningars huvuduppgift skall vara att driva den politik som på detta sätt vuxit fram.
Även om det beskriver något av en idealbild och att det kanske inte alltid fungerat så har man ändå stävat i den riktningen och fram till realtivt modern tid något så när lyckats upprätthålla denna "folkrörelseprincip".I (s) slogs väl sista spiken i kistan för detta av Göran Persson.
En levande folkrörelse förutsätter en aktiv medlemskår.Det är den som ger den dynamik som finns i de ständigt pågående personliga kontakterna både horisontellt och vertikalt i rörelsen.
Inom Centerrörelsen försämrades dessa kontakter avsevärt i och med den senaste organisationsförändringen och genom att man inte längre har riksstämmor på samma sätt som tidigare. Sedan man gick in i alliansregeringen har de få mötesplatser som fortfarande funnits inom organsiationen ,så gott som helt upphört att fungera.
Bland de centerpartister jag träffat är det t ex få fler än jag som känt till vem Anna-Karin Hatt var innan hon utsågs till minister.Hur duktig hon än må vara är det en tydlig illustration av hur avståndet inom organisationen ökat trots att medlemskåren krymt.
I dag har sociala media fått ersätta det personliga mötet.Folkrörelsen heter inte längre Centern utan Facebook.
Resultatet har blivit att framför allt många något äldre medlemmar och kärnväljare inte längre har någon kontakt med varandra och att de yngre träffas på nätet.En kanske oundvklig utveckling.Men som har sitt pris.
Det innebär också att politiken inte längre växer fram och förankras underifrån utan skapas av partiledning och patibyråkrater.
I stället för att vara rörelsens röst och redskap att föra fram den politik som vuxit fram från rötterna måste man därför , i den den lilla kontakt man fortfarande har med medlemskåren, ägna tid och kraft åt att övertyga denna om att den politik man för är den rätta. Och hittils under de senaste åren har det oftast bara inneburit lite mer eller mindre av samma uppfattningar som de övriga partierna i alliansen står för .
Det mest påtagliga exemplet på hur en fråga aldrig får hanteras i ett "folkrörelseparti" är kärnkraftsfrågan.Även om beslutet att ändra strategi i någon mening var oundvilkigt var det aldrig förankrat hos det som fortfarande finns kvar av rörelsen.
Det gemensamma problemet för både Sossarna och Centern, som nu lett till en kris hos (s) och som så småningom riskerar att även drabba (c), är att politiken inte längre växer fram från djupet utan utformas av en partielit.
Det fungerar inte i ett parti med folkrörelsebakgrund.
Skall Centern undvika att drunkna i det blå moderathavet måste den interna ideologiska debatten återuppväckas och kontaktnätet både vertikalt och horisontellt förstärkas.
Och det är bråttom.
torsdag 9 december 2010
WikiLeaks - en väckarklocka
När Berlinmuren föll i slutet av 80-talet väcktes hos många förhoppningen att de mänskliga fri- och rättigheterna och den individuella friheten skulle få ökat utrymme i världen.
Utvecklingen de senare åren pekar tyvärr i motsatt riktning.
Efter 11 september-attentaten har man på många håll i västvärlden börjat anamma metoder som tidigare bara tillämpades i diktaturer.
FRA-lagen är ett exempel på vårt eget svenska bidrag till denna utveckling. Att en myndighet med stöd av lagen skulle tillåtas spionera på oss vanliga medborgare var knappast något vi kunnat ha tänkt oss för ett 20-tal år sedan då det fortfarande fanns många som tyckte att personnummer var något i högsta grad integritetskränkande.
Den polisinsats i Göteborg för en tid sedan,byggd på ett spaningsarbete som fått Jönssonligan att rodna,då man i gryningen stormade in med tungt beväpnad polis hos två helt oskyldiga familjer, var en direkt följd av att man bedrivit avlyssning med stöd av FRA-lagen.
Inte helt förvånande är det USA som gått i bräschen.
Med bl a behandlingen av fångarna på Guantanamobasen och i Irak och genom att i avsikt att dölja de värsta övergreppen, "köpa" fängelseplatser i ännu mindre nogräknade stater, har de ansvariga visat ett totalt förakt för de stolta deklarationerna i den egna konstitutionen..
Sveriges medverkan vid den Amerikanska säkerhetstjänstens transporter av,på mer eller mindre saklig grund, misstänkta terrorister från mellanöstern ,är en pinsam påminnelse om Sverige i vissa fall inte är särskilt mycket bättre än USA.
Jag har svårt att frigöra mig från tanken att den senaste tidens händelser kring WikiLeaks har ett samband med den här utvecklingen och att WikiLeaks på något sätt representerar ett begynnade folkligt uppror mot att allt mer av de medborgerliga fri- och rättigheterna undergrävs i den förmenta kampen mot terrorism.
Kanske man kan bli den väckarklocka som behövs för att vi skall inse vad som håller på att hända.
Utvecklingen de senare åren pekar tyvärr i motsatt riktning.
Efter 11 september-attentaten har man på många håll i västvärlden börjat anamma metoder som tidigare bara tillämpades i diktaturer.
FRA-lagen är ett exempel på vårt eget svenska bidrag till denna utveckling. Att en myndighet med stöd av lagen skulle tillåtas spionera på oss vanliga medborgare var knappast något vi kunnat ha tänkt oss för ett 20-tal år sedan då det fortfarande fanns många som tyckte att personnummer var något i högsta grad integritetskränkande.
Den polisinsats i Göteborg för en tid sedan,byggd på ett spaningsarbete som fått Jönssonligan att rodna,då man i gryningen stormade in med tungt beväpnad polis hos två helt oskyldiga familjer, var en direkt följd av att man bedrivit avlyssning med stöd av FRA-lagen.
Inte helt förvånande är det USA som gått i bräschen.
Med bl a behandlingen av fångarna på Guantanamobasen och i Irak och genom att i avsikt att dölja de värsta övergreppen, "köpa" fängelseplatser i ännu mindre nogräknade stater, har de ansvariga visat ett totalt förakt för de stolta deklarationerna i den egna konstitutionen..
Sveriges medverkan vid den Amerikanska säkerhetstjänstens transporter av,på mer eller mindre saklig grund, misstänkta terrorister från mellanöstern ,är en pinsam påminnelse om Sverige i vissa fall inte är särskilt mycket bättre än USA.
Jag har svårt att frigöra mig från tanken att den senaste tidens händelser kring WikiLeaks har ett samband med den här utvecklingen och att WikiLeaks på något sätt representerar ett begynnade folkligt uppror mot att allt mer av de medborgerliga fri- och rättigheterna undergrävs i den förmenta kampen mot terrorism.
Kanske man kan bli den väckarklocka som behövs för att vi skall inse vad som håller på att hända.
tisdag 7 december 2010
Ansvarslöst av Landstinget
När den sk Ädelreformen infördes för ett antal år sedan var det i avsikt att renodla kommunernas och landstingens ansvar inom äldrevården.
I debatten som föregick reformen redovisades åtskilliga exempel på de problem för både vårdtagare och vårdgivare som det otydliga ansvaret förde med sig. Ibland rena rama stolleproven.Som när t ex landstingets personal hade ansvaret för att tvätta det ena benet och kommunen det andra på en person med en infektion ena foten.
Redan när reformen togs var vi många som ifrågasatte om den i praktiken skulle lösa problemen, vilket den uppenbarligen inte heller har gjort.
Det är inte rimligt att vårdbehövande människor skall behöva bli lidande av en otydlig ansvarsfördelning mellan två institutioner med samma rätt att ta ut skatt av medborgarna.
Det är minst sagt anmärkningsvärt att en enskild tjänsteman hos Landstinget har kunnat besluta om detta utan att först försäkra sig om att inte vårdtagarna kommer i kläm.Har det överhuvud taget förekommit någon kommunikation med kommunens Äldrenämnd före beslutet ? Och vad har i så fall nämnden haft för uppfattning ?
Det borde här precis som i socialtjänstlagen, i lagtexten finnas ett tydligt besked om vem som har det yttersta ansvaret om man inte frivilligt kan komma överens om vem som skall betala.
I det här fallet handlar det ju dessutom om en redan etablerad form av vård som man uppenbarligen har ansett inte bara vara till gagn för den enskilda vårdtagaren ,utan även sparat pengar för både landsting och kommun.
I debatten som föregick reformen redovisades åtskilliga exempel på de problem för både vårdtagare och vårdgivare som det otydliga ansvaret förde med sig. Ibland rena rama stolleproven.Som när t ex landstingets personal hade ansvaret för att tvätta det ena benet och kommunen det andra på en person med en infektion ena foten.
Redan när reformen togs var vi många som ifrågasatte om den i praktiken skulle lösa problemen, vilket den uppenbarligen inte heller har gjort.
Det är inte rimligt att vårdbehövande människor skall behöva bli lidande av en otydlig ansvarsfördelning mellan två institutioner med samma rätt att ta ut skatt av medborgarna.
Det är minst sagt anmärkningsvärt att en enskild tjänsteman hos Landstinget har kunnat besluta om detta utan att först försäkra sig om att inte vårdtagarna kommer i kläm.Har det överhuvud taget förekommit någon kommunikation med kommunens Äldrenämnd före beslutet ? Och vad har i så fall nämnden haft för uppfattning ?
Det borde här precis som i socialtjänstlagen, i lagtexten finnas ett tydligt besked om vem som har det yttersta ansvaret om man inte frivilligt kan komma överens om vem som skall betala.
I det här fallet handlar det ju dessutom om en redan etablerad form av vård som man uppenbarligen har ansett inte bara vara till gagn för den enskilda vårdtagaren ,utan även sparat pengar för både landsting och kommun.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)