Fel slutsats,Maud

Självmordsattentatet i Stockholm visar att beslutet om FRA-lagen var rätt,säger Maud Olofsson i ett uttalande i Aftonbladet.

Tvärtom Maud. Det visar att FRA-lagen ,den här gången i vart fall, inte var till någon nytta.

Sossarnas problem är också Centerns

Den kris Socialdemokratrerna nu genomgår har ytterst sin grund i att man, precis som Centerpartiet, från början är ett folkrörelseparti.

Utmärkande för ett folkrörelseparti är att politiken utvecklas underifrån i det personliga mötet mellan individer och grupper med gemensamma värderingar.

Som genom en uppochnedvänd tratt förs sedan tankar och idéer upp genom organisationen till partistämmor/kongresser och partiledningar och formas på vägen till praktisk politik.

Partistyrelsers och partiledningars huvuduppgift skall vara att driva den politik som på detta sätt vuxit fram.

Även om det beskriver något av en idealbild och att det kanske inte alltid fungerat så har man ändå stävat i den riktningen och fram till realtivt modern tid något så när lyckats upprätthålla denna "folkrörelseprincip".I (s) slogs väl sista spiken i kistan för detta av Göran Persson.

En levande folkrörelse förutsätter en aktiv medlemskår.Det är den som ger den dynamik som finns i de ständigt pågående personliga kontakterna både horisontellt och vertikalt i rörelsen.

Inom Centerrörelsen försämrades dessa kontakter avsevärt i och med den senaste organisationsförändringen och genom att man inte längre har riksstämmor på samma sätt som tidigare. Sedan man gick in i alliansregeringen har de få mötesplatser som fortfarande funnits inom organsiationen ,så gott som helt upphört att fungera.

Bland de centerpartister jag träffat är det t ex få fler än jag som känt till vem Anna-Karin Hatt var innan hon utsågs till minister.Hur duktig hon än må vara är det en tydlig illustration av hur avståndet inom organisationen ökat trots att medlemskåren krymt.

I dag har sociala media fått ersätta det personliga mötet.Folkrörelsen heter inte längre Centern utan Facebook.

Resultatet har blivit att framför allt många något äldre medlemmar och kärnväljare inte längre har någon kontakt med varandra och att de yngre träffas på nätet.En kanske oundvklig utveckling.Men som har sitt pris.

Det innebär också att politiken inte längre växer fram och förankras underifrån utan skapas av partiledning och patibyråkrater.

I stället för att vara rörelsens röst och redskap att föra fram den politik som vuxit fram från rötterna måste man därför , i den den lilla kontakt man fortfarande har med medlemskåren, ägna tid och kraft åt att övertyga denna om att den politik man för är den rätta. Och hittils under de senaste åren har det oftast bara inneburit lite mer eller mindre av samma uppfattningar som de övriga partierna i alliansen står för .

Det mest påtagliga exemplet på hur en fråga aldrig får hanteras i ett "folkrörelseparti" är kärnkraftsfrågan.Även om beslutet att ändra strategi i någon mening var oundvilkigt var det aldrig förankrat hos det som fortfarande finns kvar av rörelsen.

Det gemensamma problemet för både Sossarna och Centern, som nu lett till en kris hos (s) och som så småningom riskerar att även drabba (c), är att politiken inte längre växer fram från djupet utan utformas av en partielit.

Det fungerar inte i ett parti med folkrörelsebakgrund.

Skall Centern undvika att drunkna i det blå moderathavet måste den interna ideologiska debatten återuppväckas och kontaktnätet både vertikalt och horisontellt förstärkas.
Och det är bråttom.

WikiLeaks - en väckarklocka

När Berlinmuren föll i slutet av 80-talet väcktes hos många förhoppningen att de mänskliga fri- och rättigheterna och den individuella friheten skulle få ökat utrymme i världen.

Utvecklingen de senare åren pekar tyvärr i motsatt riktning.

Efter 11 september-attentaten har man på många håll i västvärlden börjat anamma metoder som tidigare bara tillämpades i diktaturer.

FRA-lagen är ett exempel på vårt eget svenska bidrag till denna utveckling. Att en myndighet med stöd av lagen skulle tillåtas spionera på oss vanliga medborgare var knappast något vi kunnat ha tänkt oss för ett 20-tal år sedan då det fortfarande fanns många som tyckte att personnummer var något i högsta grad integritetskränkande.

Den polisinsats i Göteborg för en tid sedan,byggd på ett spaningsarbete som fått Jönssonligan att rodna,då man i gryningen stormade in med tungt beväpnad polis hos två helt oskyldiga familjer, var en direkt följd av att man bedrivit avlyssning med stöd av FRA-lagen.

Inte helt förvånande är det USA som gått i bräschen.

Med bl a behandlingen av fångarna på Guantanamobasen och i Irak och genom att i avsikt att dölja de värsta övergreppen, "köpa" fängelseplatser i ännu mindre nogräknade stater, har de ansvariga visat ett totalt förakt för de stolta deklarationerna i den egna konstitutionen..

Sveriges medverkan vid den Amerikanska säkerhetstjänstens transporter av,på mer eller mindre saklig grund, misstänkta terrorister från mellanöstern ,är en pinsam påminnelse om Sverige i vissa fall inte är särskilt mycket bättre än USA.

Jag har svårt att frigöra mig från tanken att den senaste tidens händelser kring WikiLeaks har ett samband med den här utvecklingen och att WikiLeaks på något sätt representerar ett begynnade folkligt uppror mot att allt mer av de medborgerliga fri- och rättigheterna undergrävs i den förmenta kampen mot terrorism.

Kanske man kan bli den väckarklocka som behövs för att vi skall inse vad som håller på att hända.

Ansvarslöst av Landstinget

När den sk Ädelreformen infördes för ett antal år sedan var det i avsikt att renodla kommunernas och landstingens ansvar inom äldrevården.

I debatten som föregick reformen redovisades åtskilliga exempel på de problem för både vårdtagare och vårdgivare som det otydliga ansvaret förde med sig. Ibland rena rama stolleproven.Som när t ex landstingets personal hade ansvaret för att tvätta det ena benet och kommunen det andra på en person med en infektion ena foten.

Redan när reformen togs var vi många som ifrågasatte om den i praktiken skulle lösa problemen, vilket den uppenbarligen inte heller har gjort.

Det är inte rimligt att vårdbehövande människor skall behöva bli lidande av en otydlig ansvarsfördelning mellan två institutioner med samma rätt att ta ut skatt av medborgarna.

Det är minst sagt anmärkningsvärt att en enskild tjänsteman hos Landstinget har kunnat besluta om detta utan att först försäkra sig om att inte vårdtagarna kommer i kläm.Har det överhuvud taget förekommit någon kommunikation med kommunens Äldrenämnd före beslutet ? Och vad har i så fall nämnden haft för uppfattning ?

Det borde här precis som i socialtjänstlagen, i lagtexten finnas ett tydligt besked om vem som har det yttersta ansvaret om man inte frivilligt kan komma överens om vem som skall betala.

I det här fallet handlar det ju dessutom om en redan etablerad form av vård som man uppenbarligen har ansett inte bara vara till gagn för den enskilda vårdtagaren ,utan även sparat pengar för både landsting och kommun.

Från kommunledning till folkrörelse

Som det just nu ser ut kommer vi efter nyår att ha minst 11 kommunalråd i Linköping.
Den politiska ledningsorganisationen håller m a o på att växa till en hel folkrörelse.

Det är en olycklig utveckling som kommer att leda till både ett svåröverskådligt och otydligt politiskt ledarskap och ökad maktkoncentration.

För medborgarna kommer det att bli närmast omöjligt att hålla reda på vem som har ansvar för vad, med risk för att allt så småningom hamnar i knät på Paul Lindvall som orförande i kommunstyrelsen

För att kunna finansiera 11 kommunalråd utan att det leder till för stora kostnadsökningar kommer det att bli nödvändigt att till kommunalrådsuppdragen även knyta flera andra tunga politiska uppdrag .

Det kommer att innebära att det mesta av makten kommer att koncenteras till kommunalråden på fritidspolitikernas bekostnad.Mot bakgrund av svårigheterna att rekrytera engagerade och kompetenta fritidspolitiker binder man på så sätt ris åt egen rygg.

Det har redan som det varit de senaste åren, inte varit helt bra att kommunalråden också har varit ordförande i en tung nämnd.Det har gjort att man samtidigt som man ,i sin egenskap av kommunalråd ,skall ha ett övergripande perspektiv på fördelningen av kommunens resurser, också företrätt sin nämnds särintressen. Det har bl a gått ut över det samordningsansvar man haft och som är ett av kommunalrådens viktigaste uppgifter.

Utan att peka ut något speciellt finns det flera exempel på det, som både fört med sig ökade kostnader och gått ut över verksamhetens kvalitet.

Till bilden hör också beslutet att införa politiska sekreterare,vilket betyder att ytterligare ett antal personer kommer att knytas till den politiska ledningen.

En ledningsorganisation av det här formatet blir sällan effektiv då en stor del av tillgänlig tid behöver tas i anspråk för intern kommunikation på bekostnad av de externa kontakterna och med de egna partiorganisationerna.

Nu är det väl troligen för sent den här gången. Men inför nästa val vore det nog klokt av partierna att göra en ordentlig utvärdering av kommunalrådsinflationen.

Blockpolitiken - ett hot mot demokratin

Jag har tidigare vid flera tillfällen gett uttryck för min misstro mot blockpolitiken och det hot som den utgör mot en demokrti som bygger på ett flerpartisystem.

Vi får nu den ena bekräftelsen efter den andra på detta när de politiska huvudmotståndarna i valet ,(s) och (m) ,i flera kommuner gått ihop och bildat, eller är på väg att bilda, gemensam majoritet.

Det visar tydligt hur man från de båda största partierna sätter makten före ideologin. Det kommer att leda till ,vilket troligen ingår i strategin, att övriga partier forlorar sitt inflytande och därmed på sikt utageras.

Så småningom kommer vi att vara i samma situation som USA med två dominerande politiska grupperingar med allt vad det innebär av krympande utrymme för mångfald och nyansering.

Hans Majestät Människan

Den senaste tidens turbulens kring den nyutkomna boken om kungen har visat att även Majestätet ,precis som alla vi andra, kan göra bort sig.Vilket jag fö tycker att han har rätt till.

Då tänker jag inte i första han på vad som står i boken, för det varken jag har läst eller bryr mig om,utan på det sätt som han i älgskogen försökte hantera journalistdrevet.

Det är bra.Det visar att även kungen är som vanliga människor med sina fel och brister och ibland lite bristfälliga omdömen.

Förhoppningsvis kan denna insikt bli inledningen till en något mer saklig och mindre känsloladdad diskussion om kungahusets roll i vårt i övrigt så moderna svenska samhälle och om rimligheten i att upprätthålla denna kvarleva från medeltiden, ursprungligen byggd på krig och övergrepp.