Julpyssel,livspussel och politruker.

Det är nu ett bra tag sedan jag bloggade senast. Det blir så ibland. För även en person i min ålder måste få sitt livspussel att gå ihop.

Med vuxna barn, och på senare tid, ständigt nya barnbarn och alla förväntningar som ställs på farfars motvilliga medverkan i julspysslet, räcker tiden inte alltid till om man också skall hinna sköta sina politiska och ideella uppdrag.

Är man både ung tvillingpappa och kommunalråd kan det vara speciellt svårt att få livspusslet att gå ihop,skriver Muharrem Demirok på sin blogg.

Jag förstår precis vad han menar. För även om jag inte haft några tvillingar hade jag under min tid som relativt ungt kommunalråd fyra småbarn.(F ö något som kännetecknar centerkommunalråd i Linköping. Både min företrädare på posten Sten Axelsson och min efterträdare Gösta Gustavsson har varit fyrbarnsföräldrar.)

Utan min duktiga och kloka hustru hade det aldrig varit möjligt att få pusslet att gå ihop. Det var alltid hon som lyckades passa in de svåraste pusselbitarna.

Det låter naturligtvis fruktansvärt ojämlikt och och föråldrat. Men det gör nog egentligen ingen skillnad om kommunalrådsuppdraget innehas av en man eller en kvinna.

För uppdraget i sig självt är sådant att det inte går att klara det om man inte har någon i sin närhet som kan hjälpa till att få livspusslet att fungera. Och vad värre är.Trots att detta varit ett känt faktum så länge jag kan minnas är det fortfarande lika dant.

Att vara politiker på heltid har ett pris både för en själv och ens familj. Det kan min och många andra politikerfamiljer intyga.

Och när man någon gång försöker att ta i tu med problemet skjuter man för det mesta över målet.

Det händer nästan alltid att heltidspolitiker efter ett antal år med ett tufft och krävande uppdrag upplever att livspusslet inte längre går att få ihop. Först när även omgivningen utanför familjen börjar klagar över att man inte tillräckligt med tid att lyssna,att man uteblir från möten o s v, brukar man inse att man måste ta i tu med saken på något sätt.

För det mesta har man själv i hög grad bidragit till problemet genom att ta på sig en massa sidouppdrag som inte har har med grunduppdraget att göra.Jag vet exempel på kommunalråd som ägnat mer tid åt uppdrag utanför, än inom, den egna kommunen.Det har under årens lopp i variarende grad även förekommit här i Linköping.Inte oväntat är det ofta de kommunalråd som haft minst sådana sidouppgifter som gjort sig mest kända för att vara lättast att komma i kontakt med.

I stället för angripa problemet från grunden genom att koncentrera sig på huvuduppdraget och att försöka omfördela det politiska ansvaret börjar man oftast ,på typiskt svenskt manér ,att "se över ledningsorganisationen".
- "Kanske behövs det en förstärkning på min egen nivå, någon som kan lasta av mig den tråkiga och besvärliga delen av jobbet,hålla ställningarna när jag är bortrest och slipa saxen åt mig när jag skall ut och klippa band".

Den här typen av resonomang ,som utgår från individen istället för uppdraget, landar i regel i förslag om nya befattningar ,typ "politiska sekreterare". D v s en nivå till att kommunicera med utöver de man redan försummat.

Jag tror att problemet med att få toppolitikernas tid att räcka till och åstadkomma en dräglig arbetssituation för de som tagit på sid dessa ansvarsfulla uppgifter måste lösas genom omfördelning av det politiska ansvaret till fler demokratiskt valda personer och inte till politruker.

Politiker som inte har tid med ett normalt socialt liv, blir på sikt inga bra företrädare för sina väljare.Politik är inte bara siffror och paragrafer.Det handlar i än högre grad om den empati och inlevelseförmåga man bara kan få i den vardagliga kontakten med andra människor.