Frågan om en legalisering av aktiv dödshjälp (eutanasi) återkommer med jämna mellanrum i den offentliga debatten.
I TV-programmet Agenda häromkvällen var det dags igen.Då diskuterades ämnet mellan Fredrik Federley ( c) och Chatrine Pålsson-Ahlgren (kd). Den ena för och den andra mot.
Jag tror inte att någon blev särsklilt mycket klokare av det. Det är inte möjligt att på några minuter gå på djupet och få alla aspekter på frågan belysta.
Och som ofta förr utgick diskussionen från en enskild människas situation och lidande inför ett snart och oundvikligt slut och om dennes önskan att få avsluta sitt liv.
Sett i det individuella perspektivet tror jag nog att väldigt många tycker att det är närmast självklart att man själv skall få avgöra hur man på ett värdigt sätt skall få avsluta sitt liv innan sjukdom och lidande tar överhand.
Men när man ställer frågan hur och och med vems hjälp blir det betydligt mer komplicerat och kräver en betydligt djupare analys.
För det handlar inte bara om den enskilda individen här och just nu ,utan också om hur samhället från tid till annan ser ut i realtion till den enskilda människan.
Det är mycket möjligt att vi idag inom ramen för den demokrati vi har,skulle kunna utveckla ett tillräckligt rättssäkert system för aktiv dödshjälp.Men samhället förändras ständigt och andra faktorer än de som ryms inom de värderingar vi har för stunden kan i en oviss framtid komma att väga tyngre.Människovärdet är inte en gång för alla något oföränderligt.Det har vi sett allt för många exempel på i historien.
I min ungdom ,omedelbart efter andra världkriget, tyckte jag mig uppleva att människovärdet under en lång period uppvärderades. Något som jag uppfattade som ett etiskt lyft till följd av det totala människoförakt som kännetecknat kriget. Under många år har jag nu haft en obehaglig känsla att vi åter befinner oss i en nedåtgående trend.
Det är naturligtvis en subjektviv och lite svårdefinierbar känsla.För någon mätmetod för vår kollketiva etik finns ju inte.
Under min tid i riksdagen satt jag med i en utredning som hade i uppdrag att belysa och komma med förslag om vården i livets slutskede och som resulterade i ett betänkade med titeln "Döden angår oss alla. Värdig vård i livets slut." Där finns mycket intressant läsning för den som vill födjupa sig i ämnet.
Det ingick visserligen inte i vårt uppdrag att komma med förslag i frågan om dödshjälp.Men de flesta av de frågeställningar som finns i ämnet belystes väl.
En av de mycket viktiga frågor som väcks är vem som skall utföra själva handlingen att avsluta någons liv och den etiska aspekten på detta. Är det läkare och vårdpersonal ? Skall det i så fall., i motsats till andra uppgifter man har, vara möjligt att frånsäga sig ? Hur går det ihop med den etiska grund som sjukvårdspersonal både genom sin utbildning och i sin yrkesutövning fått att arbeta efter, att i varje läge göra sitt yttersta för att bota och uppehålla liv ? Hur skulle människors relation till sjukvården påverkas av vetskapen av att man även har rätt att utsläcka liv ?
En annan mycket svår fråga är vem som skall fatta beslutet om att någons liv skall avslutas då personen befinner sig i det tillståndet att han eller hon inte själv kan fatta beslutet ? Skall man kunna skriva "livstestamente" medan man fortfarande har autonomi ? Skall närstående kunna fatta beslutet utifrån vad man vet om personens livsuppfattning ? Här finns mycket att reflektera över då man bör ha i minnet att långt ifrån alla mot livets slut har möjlighet att fatta egna beslut.
Även om det ter sig självklart att man måste utgå från den inskilda människan får man inte bortse från samhällsapekten. Vad är det för etsik grund vårt samhälle skall stå på vad gäller livet och männiksovärdet ?
Min egen grunduppfattning är att samhället och sjukvården aldrig skall ta på sig uppgiften att utsläcka människors liv.Sjukvårdens ansvar i den palliativa vården måste vara att så långt det någonsin går, med de resurser som står till buds ,hjälpa att lindra den fysiska,psykiska, sociala och extentiella smärta vi känner inför döden.Att hjälpa människor att orka leva. Inte att dö.
måndag 18 januari 2010
lördag 16 januari 2010
Könskvotering
Som framgått av media har vår EU-parlametariker Lena Eek föreslagit könskvotering till de kommunala bolagsstyrelserna.
Lyhörda som vi är har vi i vår familj gått steget längre och infört total könskvotering.
För att råda bot på obalansen med att ha fyra söner har vi därför infört " varannan generation damernas".
Hittills har vi kommit så långt att tre av våra söner sedan i somras lyckats få var sin dotter. Den fjärde är på gång med leverans på försommaren.
Vad det blir vet vi förstås inte än, men han brukar vara solidarisk mot familjen.
Anna Johanna Mikaela
tisdag 12 januari 2010
Desorienterade lagstiftare
Mina privata mobiltelefonsamtal och min e-post kan följas och kontrolleras av FRA.
På en anmälan från ett enskilt företag i mediabranchen kan polisen hämta min privata dator och gå igenom vad jag har på min hårddisk.
Över 800 ungdomar som kallats till förhör hos Linköpingspolisen för d sk dubbelmordet har mer eller mindre tvingats lämna DNA-prov för att bevisa sin oskuld.
Vart jag åker och vad jag gör på bussen skall följas genom kamerabevakning.
Detta har Riksdagen möjliggjort genom sin lagstiftning. Det är inte svårt att förstå att många har drabbats av den obehaglig känslan att vi går mot ett kontrollsamhälle.
Självklart ligger det ingen illvilja bakom de beslut Riksdagen fattar.
Det handlar snarare om vanmakt,tror jag. Vanmakt inför en allt grövre och ny typ av brottslighet, vanmakt inför oförmågan att hänga med i en allt snabbare teknisk utveckling ,vanmakt inför de attitydförändringar som bl a en den ökade internationaliseringen bidragit till.
Frågan är om man inte i ren frustration håller på att tappa orienteringsförmågan.
Jag tycker att det illusteras på ett nästan tragikomsikt sätt av det förslag, som ytterst innebär förbud mot att fotografera grupper av människor utan ett personligt medgivande från var och en.
Jag trodde först att det var ett skämt.För samtidigt som myndigheterna fått möjlighet att kontrollera folk i alla möjliga sammanhang skall det alltså bli förbjudet för en privatperson att fotografera på torget eller badstranden utan ett personligt medgivande från alla som kan riskera att komma med på bilden.
Med den digitala teknik som nu finns och med en kamera i varenda mobiltelefon ser förslagsställarna ,efter alla integritetsinskränkande lagar man hittills tagit, plötsligt en risk för intrång i den personliga integriteten.
Man tar sig för pannan. Snacka om att ha blivit omkörda av både teknik och attiyder.
Det är bara att se fram mot en ny ungdomsrevolt ala 60-talet.
På en anmälan från ett enskilt företag i mediabranchen kan polisen hämta min privata dator och gå igenom vad jag har på min hårddisk.
Över 800 ungdomar som kallats till förhör hos Linköpingspolisen för d sk dubbelmordet har mer eller mindre tvingats lämna DNA-prov för att bevisa sin oskuld.
Vart jag åker och vad jag gör på bussen skall följas genom kamerabevakning.
Detta har Riksdagen möjliggjort genom sin lagstiftning. Det är inte svårt att förstå att många har drabbats av den obehaglig känslan att vi går mot ett kontrollsamhälle.
Självklart ligger det ingen illvilja bakom de beslut Riksdagen fattar.
Det handlar snarare om vanmakt,tror jag. Vanmakt inför en allt grövre och ny typ av brottslighet, vanmakt inför oförmågan att hänga med i en allt snabbare teknisk utveckling ,vanmakt inför de attitydförändringar som bl a en den ökade internationaliseringen bidragit till.
Frågan är om man inte i ren frustration håller på att tappa orienteringsförmågan.
Jag tycker att det illusteras på ett nästan tragikomsikt sätt av det förslag, som ytterst innebär förbud mot att fotografera grupper av människor utan ett personligt medgivande från var och en.
Jag trodde först att det var ett skämt.För samtidigt som myndigheterna fått möjlighet att kontrollera folk i alla möjliga sammanhang skall det alltså bli förbjudet för en privatperson att fotografera på torget eller badstranden utan ett personligt medgivande från alla som kan riskera att komma med på bilden.
Med den digitala teknik som nu finns och med en kamera i varenda mobiltelefon ser förslagsställarna ,efter alla integritetsinskränkande lagar man hittills tagit, plötsligt en risk för intrång i den personliga integriteten.
Man tar sig för pannan. Snacka om att ha blivit omkörda av både teknik och attiyder.
Det är bara att se fram mot en ny ungdomsrevolt ala 60-talet.
söndag 3 januari 2010
Sverige - världsbäst på ideellt arbete
Svenskarna är bäst i världen på att jobba ideellt, skriver Corren. Över 48 % av befolkningen har någon gång frivilligt och oavlönat gjort någon typ av ideellt arbete.
Inte så förvånande således att över 12 000 personer,mestadels män kan tänkas, har anmält sig till den ideella insatsen att ta död på 27 vargar.
Inte så förvånande således att över 12 000 personer,mestadels män kan tänkas, har anmält sig till den ideella insatsen att ta död på 27 vargar.
torsdag 24 december 2009
GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR !
Till Er båda som läser min blogg vill jag önska en GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT ÅR.
onsdag 23 december 2009
Gerda Antti sätter ut hakan.
I en debattartikel i Corren går Gerda Antti till hård attack mot svensk integrationspolitik i allmänhet och Migrationsverket i synnerhet.
Svenskar är inga "islamofober" men de känner sig överkörda av de eftergifter och anpassningar som ständigt sker till muslimska invandrargrupper, vars krav på "religiösa rättigheter" sträcker sig långt utanför moskéns väggar,menar hon.
Och som vanligt när Gerda Antti ryter till ,är det raka rör och inga krumbukter.
Man kan säkert se det hon säger från olika utgångspunkter och med olika perspektiv. Det kommer nog också att märkas i den fortsatta debatt vi kan förvänta oss.
Det mest intressanta är dock att en kulturpersonlighet som hon, som gjort sig känd för sin folklighet, nu öppnar för en hittills mer eller mindre tabubelagd debatt ,grundad på den typ av "politiskt inkorrekta" åsikter som åtskilliga vanliga svenskar ofta vädrar kring köksbordet och i umgängeskretsen.
Det är bra. Dels därför att det ligger en hel del i det hon säger.Dels därför att demokratins livsnerv ligger i den öppna debatten kring alla typer av samhällsfrågor.
Det är de etablerade partiernas stora misstag att försöka lägga locket på i migrations- och itegrationsfrågorna.
De flesta i min bekantskapskrets har någon gång tagit upp invandrar- och integrationsfrågan med mig och förväntat sig att jag som aktiv politiker skall kunna svara på sådana frågor som för det mesta ligger ljusår från främlingsfientlighet och rasim, men ändå är högst berättigade.
Många gånger har jag i min ambition att vara politiskt korrekt, kommit på mig själv med att försöka försvara ståndpunkter som jag egentligen inte vet om varken jag själv eller mitt parti kan stå för.
Inte för att jag är oärlig utan för att jag osäker på vad som är retorik och vad som är realiteter i allt man hör och läser.
De etablerade partierna gör sig själva och demokratin en stor otjänst om man inte släpper fram en öppen och saklig debatt kring dessa frågor.Särskilt som vi står inför en uppenbar risk att få in Sverigedemokraterna i Riksdagen efter nästa val.
Det får inte vara så att vanliga hyggliga människor med berättigade frågor om migrations- och integrationspolitiken kastas i gapet på Sverigedemokraterna därför att deras "egna" partier inte varken kan eller vill besvara dem eller att man i värsta blir beskylld för att vara främlingsfientlig eller rasist.
Svenskar är inga "islamofober" men de känner sig överkörda av de eftergifter och anpassningar som ständigt sker till muslimska invandrargrupper, vars krav på "religiösa rättigheter" sträcker sig långt utanför moskéns väggar,menar hon.
Och som vanligt när Gerda Antti ryter till ,är det raka rör och inga krumbukter.
Man kan säkert se det hon säger från olika utgångspunkter och med olika perspektiv. Det kommer nog också att märkas i den fortsatta debatt vi kan förvänta oss.
Det mest intressanta är dock att en kulturpersonlighet som hon, som gjort sig känd för sin folklighet, nu öppnar för en hittills mer eller mindre tabubelagd debatt ,grundad på den typ av "politiskt inkorrekta" åsikter som åtskilliga vanliga svenskar ofta vädrar kring köksbordet och i umgängeskretsen.
Det är bra. Dels därför att det ligger en hel del i det hon säger.Dels därför att demokratins livsnerv ligger i den öppna debatten kring alla typer av samhällsfrågor.
Det är de etablerade partiernas stora misstag att försöka lägga locket på i migrations- och itegrationsfrågorna.
De flesta i min bekantskapskrets har någon gång tagit upp invandrar- och integrationsfrågan med mig och förväntat sig att jag som aktiv politiker skall kunna svara på sådana frågor som för det mesta ligger ljusår från främlingsfientlighet och rasim, men ändå är högst berättigade.
Många gånger har jag i min ambition att vara politiskt korrekt, kommit på mig själv med att försöka försvara ståndpunkter som jag egentligen inte vet om varken jag själv eller mitt parti kan stå för.
Inte för att jag är oärlig utan för att jag osäker på vad som är retorik och vad som är realiteter i allt man hör och läser.
De etablerade partierna gör sig själva och demokratin en stor otjänst om man inte släpper fram en öppen och saklig debatt kring dessa frågor.Särskilt som vi står inför en uppenbar risk att få in Sverigedemokraterna i Riksdagen efter nästa val.
Det får inte vara så att vanliga hyggliga människor med berättigade frågor om migrations- och integrationspolitiken kastas i gapet på Sverigedemokraterna därför att deras "egna" partier inte varken kan eller vill besvara dem eller att man i värsta blir beskylld för att vara främlingsfientlig eller rasist.
lördag 19 december 2009
Julpyssel,livspussel och politruker.
Det är nu ett bra tag sedan jag bloggade senast. Det blir så ibland. För även en person i min ålder måste få sitt livspussel att gå ihop.
Med vuxna barn, och på senare tid, ständigt nya barnbarn och alla förväntningar som ställs på farfars motvilliga medverkan i julspysslet, räcker tiden inte alltid till om man också skall hinna sköta sina politiska och ideella uppdrag.
Är man både ung tvillingpappa och kommunalråd kan det vara speciellt svårt att få livspusslet att gå ihop,skriver Muharrem Demirok på sin blogg.
Jag förstår precis vad han menar. För även om jag inte haft några tvillingar hade jag under min tid som relativt ungt kommunalråd fyra småbarn.(F ö något som kännetecknar centerkommunalråd i Linköping. Både min företrädare på posten Sten Axelsson och min efterträdare Gösta Gustavsson har varit fyrbarnsföräldrar.)
Utan min duktiga och kloka hustru hade det aldrig varit möjligt att få pusslet att gå ihop. Det var alltid hon som lyckades passa in de svåraste pusselbitarna.
Det låter naturligtvis fruktansvärt ojämlikt och och föråldrat. Men det gör nog egentligen ingen skillnad om kommunalrådsuppdraget innehas av en man eller en kvinna.
För uppdraget i sig självt är sådant att det inte går att klara det om man inte har någon i sin närhet som kan hjälpa till att få livspusslet att fungera. Och vad värre är.Trots att detta varit ett känt faktum så länge jag kan minnas är det fortfarande lika dant.
Att vara politiker på heltid har ett pris både för en själv och ens familj. Det kan min och många andra politikerfamiljer intyga.
Och när man någon gång försöker att ta i tu med problemet skjuter man för det mesta över målet.
Det händer nästan alltid att heltidspolitiker efter ett antal år med ett tufft och krävande uppdrag upplever att livspusslet inte längre går att få ihop. Först när även omgivningen utanför familjen börjar klagar över att man inte tillräckligt med tid att lyssna,att man uteblir från möten o s v, brukar man inse att man måste ta i tu med saken på något sätt.
För det mesta har man själv i hög grad bidragit till problemet genom att ta på sig en massa sidouppdrag som inte har har med grunduppdraget att göra.Jag vet exempel på kommunalråd som ägnat mer tid åt uppdrag utanför, än inom, den egna kommunen.Det har under årens lopp i variarende grad även förekommit här i Linköping.Inte oväntat är det ofta de kommunalråd som haft minst sådana sidouppgifter som gjort sig mest kända för att vara lättast att komma i kontakt med.
I stället för angripa problemet från grunden genom att koncentrera sig på huvuduppdraget och att försöka omfördela det politiska ansvaret börjar man oftast ,på typiskt svenskt manér ,att "se över ledningsorganisationen".
- "Kanske behövs det en förstärkning på min egen nivå, någon som kan lasta av mig den tråkiga och besvärliga delen av jobbet,hålla ställningarna när jag är bortrest och slipa saxen åt mig när jag skall ut och klippa band".
Den här typen av resonomang ,som utgår från individen istället för uppdraget, landar i regel i förslag om nya befattningar ,typ "politiska sekreterare". D v s en nivå till att kommunicera med utöver de man redan försummat.
Jag tror att problemet med att få toppolitikernas tid att räcka till och åstadkomma en dräglig arbetssituation för de som tagit på sid dessa ansvarsfulla uppgifter måste lösas genom omfördelning av det politiska ansvaret till fler demokratiskt valda personer och inte till politruker.
Politiker som inte har tid med ett normalt socialt liv, blir på sikt inga bra företrädare för sina väljare.Politik är inte bara siffror och paragrafer.Det handlar i än högre grad om den empati och inlevelseförmåga man bara kan få i den vardagliga kontakten med andra människor.
Med vuxna barn, och på senare tid, ständigt nya barnbarn och alla förväntningar som ställs på farfars motvilliga medverkan i julspysslet, räcker tiden inte alltid till om man också skall hinna sköta sina politiska och ideella uppdrag.
Är man både ung tvillingpappa och kommunalråd kan det vara speciellt svårt att få livspusslet att gå ihop,skriver Muharrem Demirok på sin blogg.
Jag förstår precis vad han menar. För även om jag inte haft några tvillingar hade jag under min tid som relativt ungt kommunalråd fyra småbarn.(F ö något som kännetecknar centerkommunalråd i Linköping. Både min företrädare på posten Sten Axelsson och min efterträdare Gösta Gustavsson har varit fyrbarnsföräldrar.)
Utan min duktiga och kloka hustru hade det aldrig varit möjligt att få pusslet att gå ihop. Det var alltid hon som lyckades passa in de svåraste pusselbitarna.
Det låter naturligtvis fruktansvärt ojämlikt och och föråldrat. Men det gör nog egentligen ingen skillnad om kommunalrådsuppdraget innehas av en man eller en kvinna.
För uppdraget i sig självt är sådant att det inte går att klara det om man inte har någon i sin närhet som kan hjälpa till att få livspusslet att fungera. Och vad värre är.Trots att detta varit ett känt faktum så länge jag kan minnas är det fortfarande lika dant.
Att vara politiker på heltid har ett pris både för en själv och ens familj. Det kan min och många andra politikerfamiljer intyga.
Och när man någon gång försöker att ta i tu med problemet skjuter man för det mesta över målet.
Det händer nästan alltid att heltidspolitiker efter ett antal år med ett tufft och krävande uppdrag upplever att livspusslet inte längre går att få ihop. Först när även omgivningen utanför familjen börjar klagar över att man inte tillräckligt med tid att lyssna,att man uteblir från möten o s v, brukar man inse att man måste ta i tu med saken på något sätt.
För det mesta har man själv i hög grad bidragit till problemet genom att ta på sig en massa sidouppdrag som inte har har med grunduppdraget att göra.Jag vet exempel på kommunalråd som ägnat mer tid åt uppdrag utanför, än inom, den egna kommunen.Det har under årens lopp i variarende grad även förekommit här i Linköping.Inte oväntat är det ofta de kommunalråd som haft minst sådana sidouppgifter som gjort sig mest kända för att vara lättast att komma i kontakt med.
I stället för angripa problemet från grunden genom att koncentrera sig på huvuduppdraget och att försöka omfördela det politiska ansvaret börjar man oftast ,på typiskt svenskt manér ,att "se över ledningsorganisationen".
- "Kanske behövs det en förstärkning på min egen nivå, någon som kan lasta av mig den tråkiga och besvärliga delen av jobbet,hålla ställningarna när jag är bortrest och slipa saxen åt mig när jag skall ut och klippa band".
Den här typen av resonomang ,som utgår från individen istället för uppdraget, landar i regel i förslag om nya befattningar ,typ "politiska sekreterare". D v s en nivå till att kommunicera med utöver de man redan försummat.
Jag tror att problemet med att få toppolitikernas tid att räcka till och åstadkomma en dräglig arbetssituation för de som tagit på sid dessa ansvarsfulla uppgifter måste lösas genom omfördelning av det politiska ansvaret till fler demokratiskt valda personer och inte till politruker.
Politiker som inte har tid med ett normalt socialt liv, blir på sikt inga bra företrädare för sina väljare.Politik är inte bara siffror och paragrafer.Det handlar i än högre grad om den empati och inlevelseförmåga man bara kan få i den vardagliga kontakten med andra människor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)