Aktiv dödshjälp - en fråga om rätten att utsläcka liv

Frågan om en legalisering av aktiv dödshjälp (eutanasi) återkommer med jämna mellanrum i den offentliga debatten.

I TV-programmet Agenda häromkvällen var det dags igen.Då diskuterades ämnet mellan Fredrik Federley ( c) och Chatrine Pålsson-Ahlgren (kd). Den ena för och den andra mot.

Jag tror inte att någon blev särsklilt mycket klokare av det. Det är inte möjligt att på några minuter gå på djupet och få alla aspekter på frågan belysta.

Och som ofta förr utgick diskussionen från en enskild människas situation och lidande inför ett snart och oundvikligt slut och om dennes önskan att få avsluta sitt liv.

Sett i det individuella perspektivet tror jag nog att väldigt många tycker att det är närmast självklart att man själv skall få avgöra hur man på ett värdigt sätt skall få avsluta sitt liv innan sjukdom och lidande tar överhand.

Men när man ställer frågan hur och och med vems hjälp blir det betydligt mer komplicerat och kräver en betydligt djupare analys.

För det handlar inte bara om den enskilda individen här och just nu ,utan också om hur samhället från tid till annan ser ut i realtion till den enskilda människan.

Det är mycket möjligt att vi idag inom ramen för den demokrati vi har,skulle kunna utveckla ett tillräckligt rättssäkert system för aktiv dödshjälp.Men samhället förändras ständigt och andra faktorer än de som ryms inom de värderingar vi har för stunden kan i en oviss framtid komma att väga tyngre.Människovärdet är inte en gång för alla något oföränderligt.Det har vi sett allt för många exempel på i historien.

I min ungdom ,omedelbart efter andra världkriget, tyckte jag mig uppleva att människovärdet under en lång period uppvärderades. Något som jag uppfattade som ett etiskt lyft till följd av det totala människoförakt som kännetecknat kriget. Under många år har jag nu haft en obehaglig känsla att vi åter befinner oss i en nedåtgående trend.

Det är naturligtvis en subjektviv och lite svårdefinierbar känsla.För någon mätmetod för vår kollketiva etik finns ju inte.

Under min tid i riksdagen satt jag med i en utredning som hade i uppdrag att belysa och komma med förslag om vården i livets slutskede och som resulterade i ett betänkade med titeln "Döden angår oss alla. Värdig vård i livets slut." Där finns mycket intressant läsning för den som vill födjupa sig i ämnet.

Det ingick visserligen inte i vårt uppdrag att komma med förslag i frågan om dödshjälp.Men de flesta av de frågeställningar som finns i ämnet belystes väl.

En av de mycket viktiga frågor som väcks är vem som skall utföra själva handlingen att avsluta någons liv och den etiska aspekten på detta. Är det läkare och vårdpersonal ? Skall det i så fall., i motsats till andra uppgifter man har, vara möjligt att frånsäga sig ? Hur går det ihop med den etiska grund som sjukvårdspersonal både genom sin utbildning och i sin yrkesutövning fått att arbeta efter, att i varje läge göra sitt yttersta för att bota och uppehålla liv ? Hur skulle människors relation till sjukvården påverkas av vetskapen av att man även har rätt att utsläcka liv ?

En annan mycket svår fråga är vem som skall fatta beslutet om att någons liv skall avslutas då personen befinner sig i det tillståndet att han eller hon inte själv kan fatta beslutet ? Skall man kunna skriva "livstestamente" medan man fortfarande har autonomi ? Skall närstående kunna fatta beslutet utifrån vad man vet om personens livsuppfattning ? Här finns mycket att reflektera över då man bör ha i minnet att långt ifrån alla mot livets slut har möjlighet att fatta egna beslut.

Även om det ter sig självklart att man måste utgå från den inskilda människan får man inte bortse från samhällsapekten. Vad är det för etsik grund vårt samhälle skall stå på vad gäller livet och männiksovärdet ?

Min egen grunduppfattning är att samhället och sjukvården aldrig skall ta på sig uppgiften att utsläcka människors liv.Sjukvårdens ansvar i den palliativa vården måste vara att så långt det någonsin går, med de resurser som står till buds ,hjälpa att lindra den fysiska,psykiska, sociala och extentiella smärta vi känner inför döden.Att hjälpa människor att orka leva. Inte att dö.

Könskvotering

Som framgått av media har vår EU-parlametariker Lena Eek föreslagit könskvotering till de kommunala bolagsstyrelserna.

Lyhörda som vi är har vi i vår familj gått steget längre och infört total könskvotering.

För att råda bot på obalansen med att ha fyra söner har vi därför infört " varannan generation damernas".

Hittills har vi kommit så långt att tre av våra söner sedan i somras lyckats få var sin dotter. Den fjärde är på gång med leverans på försommaren.

Vad det blir vet vi förstås inte än, men han brukar vara solidarisk mot familjen.

Anna Johanna Mikaela

Desorienterade lagstiftare

Mina privata mobiltelefonsamtal och min e-post kan följas och kontrolleras av FRA.

På en anmälan från ett enskilt företag i mediabranchen kan polisen hämta min privata dator och gå igenom vad jag har på min hårddisk.

Över 800 ungdomar som kallats till förhör hos Linköpingspolisen för d sk dubbelmordet har mer eller mindre tvingats lämna DNA-prov för att bevisa sin oskuld.

Vart jag åker och vad jag gör på bussen skall följas genom kamerabevakning.

Detta har Riksdagen möjliggjort genom sin lagstiftning. Det är inte svårt att förstå att många har drabbats av den obehaglig känslan att vi går mot ett kontrollsamhälle.

Självklart ligger det ingen illvilja bakom de beslut Riksdagen fattar.

Det handlar snarare om vanmakt,tror jag. Vanmakt inför en allt grövre och ny typ av brottslighet, vanmakt inför oförmågan att hänga med i en allt snabbare teknisk utveckling ,vanmakt inför de attitydförändringar som bl a en den ökade internationaliseringen bidragit till.

Frågan är om man inte i ren frustration håller på att tappa orienteringsförmågan.

Jag tycker att det illusteras på ett nästan tragikomsikt sätt av det förslag, som ytterst innebär förbud mot att fotografera grupper av människor utan ett personligt medgivande från var och en.

Jag trodde först att det var ett skämt.För samtidigt som myndigheterna fått möjlighet att kontrollera folk i alla möjliga sammanhang skall det alltså bli förbjudet för en privatperson att fotografera på torget eller badstranden utan ett personligt medgivande från alla som kan riskera att komma med på bilden.

Med den digitala teknik som nu finns och med en kamera i varenda mobiltelefon ser förslagsställarna ,efter alla integritetsinskränkande lagar man hittills tagit, plötsligt en risk för intrång i den personliga integriteten.

Man tar sig för pannan. Snacka om att ha blivit omkörda av både teknik och attiyder.
Det är bara att se fram mot en ny ungdomsrevolt ala 60-talet.

Sverige - världsbäst på ideellt arbete

Svenskarna är bäst i världen på att jobba ideellt, skriver Corren. Över 48 % av befolkningen har någon gång frivilligt och oavlönat gjort någon typ av ideellt arbete.

Inte så förvånande således att över 12 000 personer,mestadels män kan tänkas, har anmält sig till den ideella insatsen att ta död på 27 vargar.