måndag 18 januari 2010

Aktiv dödshjälp - en fråga om rätten att utsläcka liv

Frågan om en legalisering av aktiv dödshjälp (eutanasi) återkommer med jämna mellanrum i den offentliga debatten.

I TV-programmet Agenda häromkvällen var det dags igen.Då diskuterades ämnet mellan Fredrik Federley ( c) och Chatrine Pålsson-Ahlgren (kd). Den ena för och den andra mot.

Jag tror inte att någon blev särsklilt mycket klokare av det. Det är inte möjligt att på några minuter gå på djupet och få alla aspekter på frågan belysta.

Och som ofta förr utgick diskussionen från en enskild människas situation och lidande inför ett snart och oundvikligt slut och om dennes önskan att få avsluta sitt liv.

Sett i det individuella perspektivet tror jag nog att väldigt många tycker att det är närmast självklart att man själv skall få avgöra hur man på ett värdigt sätt skall få avsluta sitt liv innan sjukdom och lidande tar överhand.

Men när man ställer frågan hur och och med vems hjälp blir det betydligt mer komplicerat och kräver en betydligt djupare analys.

För det handlar inte bara om den enskilda individen här och just nu ,utan också om hur samhället från tid till annan ser ut i realtion till den enskilda människan.

Det är mycket möjligt att vi idag inom ramen för den demokrati vi har,skulle kunna utveckla ett tillräckligt rättssäkert system för aktiv dödshjälp.Men samhället förändras ständigt och andra faktorer än de som ryms inom de värderingar vi har för stunden kan i en oviss framtid komma att väga tyngre.Människovärdet är inte en gång för alla något oföränderligt.Det har vi sett allt för många exempel på i historien.

I min ungdom ,omedelbart efter andra världkriget, tyckte jag mig uppleva att människovärdet under en lång period uppvärderades. Något som jag uppfattade som ett etiskt lyft till följd av det totala människoförakt som kännetecknat kriget. Under många år har jag nu haft en obehaglig känsla att vi åter befinner oss i en nedåtgående trend.

Det är naturligtvis en subjektviv och lite svårdefinierbar känsla.För någon mätmetod för vår kollketiva etik finns ju inte.

Under min tid i riksdagen satt jag med i en utredning som hade i uppdrag att belysa och komma med förslag om vården i livets slutskede och som resulterade i ett betänkade med titeln "Döden angår oss alla. Värdig vård i livets slut." Där finns mycket intressant läsning för den som vill födjupa sig i ämnet.

Det ingick visserligen inte i vårt uppdrag att komma med förslag i frågan om dödshjälp.Men de flesta av de frågeställningar som finns i ämnet belystes väl.

En av de mycket viktiga frågor som väcks är vem som skall utföra själva handlingen att avsluta någons liv och den etiska aspekten på detta. Är det läkare och vårdpersonal ? Skall det i så fall., i motsats till andra uppgifter man har, vara möjligt att frånsäga sig ? Hur går det ihop med den etiska grund som sjukvårdspersonal både genom sin utbildning och i sin yrkesutövning fått att arbeta efter, att i varje läge göra sitt yttersta för att bota och uppehålla liv ? Hur skulle människors relation till sjukvården påverkas av vetskapen av att man även har rätt att utsläcka liv ?

En annan mycket svår fråga är vem som skall fatta beslutet om att någons liv skall avslutas då personen befinner sig i det tillståndet att han eller hon inte själv kan fatta beslutet ? Skall man kunna skriva "livstestamente" medan man fortfarande har autonomi ? Skall närstående kunna fatta beslutet utifrån vad man vet om personens livsuppfattning ? Här finns mycket att reflektera över då man bör ha i minnet att långt ifrån alla mot livets slut har möjlighet att fatta egna beslut.

Även om det ter sig självklart att man måste utgå från den inskilda människan får man inte bortse från samhällsapekten. Vad är det för etsik grund vårt samhälle skall stå på vad gäller livet och männiksovärdet ?

Min egen grunduppfattning är att samhället och sjukvården aldrig skall ta på sig uppgiften att utsläcka människors liv.Sjukvårdens ansvar i den palliativa vården måste vara att så långt det någonsin går, med de resurser som står till buds ,hjälpa att lindra den fysiska,psykiska, sociala och extentiella smärta vi känner inför döden.Att hjälpa människor att orka leva. Inte att dö.

2 kommentarer:

Roger Berzell sa...

Det var en bra analys som sätter kloka ord på en knepig diskussion.

Samhällets sak är inte att släcka liv utan skapa livslust och och livsmöjlighet. När den palliativa vården tar över finns många möjligheter till ett slut utan onödig smärta.

Richard "Nicke" Bremer sa...

Bra reflekterat Roland och ett mycket intressant ämne. Idag finns många som ropar på aktiv dödshjälp, men mängder av frågetecken reser sig. Vem ska besluta? Under vilka omständigheter? Vem ska släcka liv? Vad för en förändring med sig? Jag är själv fd undersköterska och vill framhålla hälso- och sjukvårdens grunduppgift att bota, lindra och hjälpa. Att släcka liv ingår inte i "konceptet" så att säga.