Jag tänker ofta på henne.Kvinnan i färgeriet.
Jag kan fortfarande känna den värme hon gav oss i en tid som fortfarande var präglad av krigets kyla.Det lilla som på något sätt hjälpt mig att förstå det stora.
Jag vet inte ens vem hon var.Säkert är hon för länge sedan borta. Och även om jag gärna skulle vilja träffa henne igen och på något vis ge uttryck för min uppskattning skulle jag ändå inte känna igen henne om vi möttes.Och den gången varade vårt möte bara några få minuter.
Vi var på väg hem från småskolan i Tannefors.Det var en vinter i slutet av fyrtiotalet.Vi lekte i snön,gjorde snögubbar och kastade snöboll.Och fast det var kramsnö var det bistert och vi blev våta och frusna.
Så gick vi förbi färgeriet,det färgeri som man nu upptäckt har lämnat så mycket förgiftad mark efter sig.
Där inne med vidöppet fönster mot gatan stod hon. Rödblommigt varm och fryntlig vid sin varmpress, en sån där maskin man har för att pressa tyger, gardiner och vad det nu kunde ha varit.
Vi stannade framför fönstret hos henne och titta på vad hon gjorde.Hon såg på oss och log. Men sade just inget.Så tog hon av oss våra våta och kalla yllevantar ,lade in dom i sin pressmaskin och pressade fukten ur dom så att det pyste och rök.Jag glömmer aldrig hur det kändes när hon sedan ,varma och torra .satte dom tillbaka på våra händer igen .
Sedan fortsatta hon med sitt arbete och vi promenerade vidare hemåt.Och barn som vi var tänkte vi väl just då inte så mycket mer på det.
Men något från detta korta möte har stannat kvar i min själ.Något som handlar om människan när hon är som bäst.
På så sätt kan man ändå säga att det ,i vart fall för mig, har spirat en blomma ur färgertiets förgiftade mark.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar